Adressändring!

Jag har flyttat till katbat.wordpress.com istället. Det ser lite ut som hejkomochhjälpmig för att citera min fader, men det blir finare någon annan gång. Välkomna!

Det kan nog bli nåt med tiden!

Det har hänt något den här terminen. När vår kursledare under uppropet i augusti sade att vi under denna kursen kommer känna oss som läkare var det nog inte bara jag som satt där och tvivlade. No way. Det krävs ju mer erfarenheter etc för det. Men så gick ett par veckor och jag kastades in i nya moment på löpande band. Ena veckan kniven och suturer, andra veckan preoperativa bedömningar och intubationer. Patient efter pateint har varit i min väg och det är så roligt! Rollen växer fram, en roll jag hoppas är så mycket jag som det bara går. De två senaste veckorna hade vi KUA, kandidatundervisningsavdelning. Och det var toppen! Överläkaren S lät oss göra allt och övrig personal guld värd. Guld! Jag har tidigare läst bloggar som inte alls haft denna upplevelse och vad jag förstår så var det även andra yrkeskategoristudenter där då. Här var det som sagt bara vi och allt flöt ju på något vis. Att våga svara på frågor av sköterskorna utan handledning var svårt, men det blev inget större fel iallafall. Däremot lite läskigt att jag hade fullt upp med att hantera tre patienter, hur ska det då gå med en hel avdelning?

I'm in denial eller hur man bokar dyra biljetter

Man ska ju hem till la familia över jul. Då bör man ha en biljett hos farbror sj vilken man med fördel bokar lite tidigare än 2 veckor innan för att få ett någorlunda studentvänligt pris. Eder skribent har tänkt på detta under ett par veckor. Men det har icke blivit av. Anledningen är nog att hennes undermedvetna inte vill. Inte vill förstå att det snart är jul. För efter julefriden kommer kirurgtentamen. Yezz. En vecka in i januari smäller det i dagarna två. Så nog förstår Du att man inte vill boka någon biljett? Det bekräftar ju bara tidsperspektivet som är illavarslande kort. Men nu är den köpt. Inte så billigt och jag unnande mig icke sittplats. Rutinen säger dock att det finns obokade vagnar. Även i julhysteri. Innan biljetten ska nyttjas vankas en dag av praktiska tentamensmoment. Shit pommes som vi säger här.

Julmys hejfaderittan

bland annat...

Omgiven av virusar. Det är calici på avdelningen. Gud förbarme!

Men jag har fått dricka öl i goda vänners lag. Lycka.

Och de skola hosta.

Nej nej nej. Halsont med blodsmak i munnen när jag hostar. Muskelvärk. Termometer äger jag inte. Jag vill inte ha min kombos härliga viros. Nej nej nej. Hellre min fellow kollegas lite mildare variant. Det känns mer troligt också. Ja. Handsprit. Ja. Te. Ja. Panodil. Ja.

Hodie hodie!

Så har vi avverkat tre julkonserter på två dagar. Med varierande kvalitet men ändock över förväntan! Allt kändes så b efter det långa repet i måndags när alla bara blev tjuriga.

Men så står man där, med hundra andra sångare och har en fullsatt kyrka framför sig. Det är sannerligen underbart.

foto: Johan Sjögren

Patientflöde

- kvinna med kramper och samtidig hematemes. Läggs in.
- gallstensanfall gånger 2. Smärtlindring.
- plötsliga intensiva buksmärtor. Hjälper möjligtvis ranitidin?
- dränering av abcess på intimt ställe.
- Liten tant på remiss med frågeställning urinretention. Finns 43 ml i blåsan. Det enda felet hon själv kan komma på i undersökningstillfället är att hon kanske är lite
väl alert. Det tyckte inte jag. Hon ville prata. Det fick hon. Lite. Sedan hem gladeligen.
- sutur i handflata på äldre herre.

Med bra handledning klarar man det mesta! Och får känna sig som en som faktiskt klarar detta en dag. Jag var tydligen en resurs. Handledaren håller visst i station på praktiska provet som nalkas. Känns positivt. Dock råkade jag yppa att jag knappt sett ett rektoskop. Det skulle jag nog icke gjort...

Komplexitet.

Jag har insett att jag lider av "slutatyckaattjagärsåotroligtduktig"-komplex. Framförallt från föräldrasidan. I can't take it. Men det klart de ska få vara stolta tycker ni kanske. Men jag tycker att det räcker att jag är lite stolt över mig själv en gång i veckan eller så. För egentligen så fattar jag inte vad som är grejjen. De är ju stolta över mina syskon också, I'm well aware. Men jag kan icke ta det. Alls. Berättade inte om jobbet, tänkte det kunde vänta, men en liten fåglisch viskade i deras öra. Snälla Bullen, vad ska jag göra?

Helg med flyt och flytande

Min resa till Ståkkolm var synnerligen fruktbar. Ja, det ordet diskuterades länge och väl igår, men om vi kom fram till något vettigt det vet jag faktiskt inte. Mer än att det rullar så fint när man uttalar det.

För jag fick mitt första doktorsjobb. Först lite småchockad, så till den milda grad att jag hoppade på fel håll på tunnelbanan. Sedan lycklig. Men nu har läskigtfasen varat nästan 48 timmar. Får skaffa ny namnskylt och hoppas på att någon tror på mig där i de alldeles för stora kläderna. Jag måste dock meddela att vissa kontakter nog spelade roll för min anställning, "väns vän" fick bli en liten vit lögn. Fast Mården och jag inte träffats irl förrän efter intervjun. Men det var en himla tur att vi stämt träff efteråt så jag fick tacka! Och synnerligen trevligt, jag hoppas jag får hälsa på flera gånger nu när jag troligen blir huvudstadsbo över sommaren. (Lite majskrok på ena koftärmen hittade jag senare på kvällen.)

Kvällen spenderades i min systers kök tillsammans med kära vänner till mig och min syster. Tiden bara rann iväg och flaskorna blir fler och fler och den ljuvliga daahlen som tillagats lade sig underbart i magen. I avbokade morgondagens spinningpass runt kl ett I think. Och vi förundrades över hur klichévarning "liten världen är" då snören och connections drogs mellan oss och vännerna vilken person vi än pratade om. Jag njöt av att ha dragit ihop dessa. Och minsann, nog kanske det finns en lägenhet med promenadavstånd till mitt lilla jobb åt mig i sommar. Vi håller tummarna.

Prepare, förbereda, ladda...

Jag har ätit frukost.
Duschat.
Sminkat.
Varit nervös.
Blivit lugn.
Druckit kaffe.
Piffat håret lagom mycket.
Försökt fundera ut bra formuleringar.
Blivit nervös igen.
VILL ATT TIDEN SKA GÅ.
Glömt bra formuleringar.
Vill bara ha det gjort.
Vill att chefen ska kasta sig i mina armar och säga: "Henne ska vi ha!"
Hur gör man?

Plastik fantastik

Nu är jag lite pepppopp igen. Har haft två dagar av plastikkirurgi och har idag assisterat på två magar. Jag fick sy en hel del och har lärt mig lite nya stygn som kan vara bra att plocka fram, liksom ess i rockärmen så att säga. Sydde ihop snittet och tjohej, godkännt av plastikkirurgen himself. Hann bli lite svettig dock. Men nu är jag inte nervös för att sätta nålen i någon längre. Det känns gött.

Men har man roligt får man betala. Jag känner mig som efter första praktikdagen på termin ett: genomtrött av anspänning och entusiasm. Jag däckade i soffan när jag kom hem vid fem och har inte lyckats röra mig sedan dess. Eller jo, jag har kokat idealmackaroner som jag åt med ketchup, i soffan. Jag måste packa nu ju egentligen då kosan imorgon kväll går mot huvudstaden. Move my.

In bloggo veritas

Ok. Nu är det så att jag blivit utmanad av både Mårr och Mård att avslöja sju sanningar som jag inte skrivit om tidigare. Håll till godo.

Copypastat från Mårr: "De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

- Jag har väldiga problemos med höger och vänster. Jag vet ju egentligen att goddaghanden är höger och den andra då liksom blir vänster av sig självt, men det hjälper ju inte i praktiken. Jag måste tänka efter typ sjutton gånger på vilken sida levern sitter på just den patienten som ligger på britsen när det är dags för bukstatus. Så länge det är den lilla petitessen går det väl an dock. Tror att fenomenet kan ha att göra med att jag inte vet om jag är höger eller vänsterhänt, precis som Mårr. Skriver med vänster, men varje nytt verktyg i min hand gör mig förvirrad. Det går ju att använda lite hursom helt enkelt, beroende på placering av mig och eventuellt objekt. Tur att man måste hålla laryngoskopet med vänster tex, för då har jag ju inget val.

- Pelargoner är en liten svaghet. Men det ska vara gammeldagsa saker och inte de där äckliga illröda varianterna som lika gärna skulle kunna vara gjorda på syntetisk väg. Som synd är lyckas jag aldrig få dom att växa till som mor min får, problemet är (iallafall det jag skyller på) att övervintringen skola vara ljus och sval. Det får man icke till i lägenhet. Men små skott ger jag bort till vänner och de växer tydligen och frodas. Hey, tant Kat.

- "Du ha riktiga kvinnofötter" fick jag till min förvåning höra av en karl en gång. Förvånad ty de är en av mina svaga punkter. De ser ut under som om jag går barfota året om, trots att de alltsomoftast utsätts för diverse behandling. Men han framhärdade att det är kvinnligt. Inga är gladare än mina fötter. Undrar om han är fotfetischist?

- Jag jobbar på att byta lite miljö och i sommar bege mig till kungliga hufvudstaden för att premiärarbeta som underläkare. Kan vara så att det finns en intervju inbokad. Håll tummarna!

- Eder Kat är totalt inkapabel att hålla ordning på saker i hemmet, att liksom lägga tillbaka grejjorna där de hör hemma. Det resulterar i ett stökigt sovrum framförallt. Ty ett stökigt kök innebär ett smutsigt kök. Och smuts kan jag inte riktigt leva med. Tror kanske att fyra somrar som städerska på lasarett har satt sina spår. Jag gillar skinande ytor och tandkrämsfläckar på kranar torkas bort så fort jag ser dom, även hos andra. Jag är helt klart "untidy but clean".

- Jag ser faktiskt oftast det positiva i det mesta. Så till den milda grad att jag ibland blir irriterad på mig själv. Men inget blir ju roligare om man är neggo, rajt?

- På städtemat kan jag meddela att jag har någon sorts knasig böjelse då jag kan rengöra även de äckligaste avloppen med en enorm känsla av tillfredställelse. För en middag gör jag det även hos andra.

Sådärja. Vet inte riktigt om det där gav en rättvis bild av mig, men who cares! Sju sanningar var det iallafall.

Jag utmanar Fru K, Johanna, Hanna, Dr Wannabe, Elin, Abbes pappa, Doktoranden!

And some lovely shoes

De är underbara. De går att dansa i en hel natt. De får komplimanger hela tiden. De är mina.

Från bugg till prostator

Ja. Jag har inte så mycket mer att säga mer än att det denna vecka blivit dags för urologi. Jag är inte swept away kan man säga. Men att killen med gitarr och ryckande dansmoves som bara blir bättre och bättre genom låten är vår ÖL, det är ju en liten ljusglimt iallafall. Tralallalla.

Psykbryt, o come what may...

...när jag behövde bli mycket besviken på tre personer ikväll brast det. En fördämning jag inte trodde var så laddad. Uppdämt. Min emotionellt inkontinenta sida visade sig och L1 fick liksom trösta. Vi skrattade och grät om vartannat. Sedan traskade vi in till de andra igen och då hade L2 ställt fram en öl till mig. Med orden: den är betald. Lätta på trycket var tydligen det som behövdes. Jag vägrar låta ditten och datten äta upp mig och min lekamen samt psyke men det där naggandet kan jag tydligen inte hindra. Skickar litet tacksms på vägen hem i regnet. Och svaret gör mig tårögd igen, att jag är fantastisk. Hallå? Det är ju ni angels som är det.


Livet livet.

Regn, du förstör min plan

Projektet att röra på fläsket genom en promenad till torget sket sig. Tror jag. Det regnar ju asmycket och soffan och flanellpyjamasen känns som ett mer lockande alternativ. Har faktiskt till och med varit en duktig student genom att faktiskt läsa urologikompendiet som skulle gås igenom till imorgon. Men det hjälper ju inte projektet muffin go to hell (tack Mård för den ypperliga formuleringen) så vidare värst mycket. Kanske får jag traska ut ändå. Iklädd goretex och stövlar.

Kluven mitt i tu av olika odefinierbara anledningar

Denna kurs tar på krafterna för det första. Spenderar så mycket tid på Sahlis och dess omgivningar att jag kunnat använda samma privata kläder varje dag denna vecka, eftersom jag byter om till pyjamas om dagarna. Rätt så smidigt iallafall. Men någon ork eller lust att studera, alltså öppna kirurgiboken finns ju inte. Vad ska jag läsa? Hur ska jag studera? Får känslan av att jag lär mig det jag ska lära mig ändå, genom att vara en engagerad kandis om dagarna. Kan det stämma?

På det lite mer personliga planet är jag lättad. Tror jag. Intalar jag mig.

Brogyllens olivbröd med bregott på borde alla få testa by the way.

Tvål vs tandkräm- same shit?

Eh. Två heldagar i skolan/sjukhuset/whatever vi nu kallar detta som kallas klin plus jour efter det med hemkomst runt denna sena timma har resulterat i att eder Kat är småtrött. Jag satte precis tvål på tandborsten och började borsta. Det var det värsta...

Men sedan får jag ju skylla mig själv lite, för gårdagens jour var alldeles egenfixad och bestod i att jag traskade runt med Dr L från i somras, om ni minns hon som hjälpte mig ur panikbäbisslutarandasochjagfåringenhjälpavsköterskan-situationen. Fick hjälpa till med att söva lite barn och liknande doningar.

Skulle kunna skriva mer om detta. Men ack. Det smakar tvål i munnen.

Velour i mina tankar

Mm, började dagen med frukost på Con Leche tillsammans med J. Allt för att ladda för en shoppingtur utan dess like, trodde jag i min enfald. Jag behöver både nya vinterskor och en varm jacka. Puh för plånboken. Men idag blev det billigt. Vi avverkade i stort sett varenda skobutik av rang, och ett par utan också för den delen. Men felet var att jag provade dessa underbara kängor på Velour. I svart skall tilläggas. De är underbara. Skinnet är mjukt och följsamt och hantverket är ett faktum. Mina fötter jublar. Men att lägga en summa stor som en hyra på dom går ju inte. Jag sörjer.

....how depressing...

Här sitter jag med en pizza och en flaska rött. Kändes som det enda rätta, men hur deprimerande är inte jag?

Femtio män i frack som sjunger ljuvligt

On the other side tji fick hon

Imorgon blir det dags att byta sida igen. Sitta där på andra sidan skrivbordet eller vad det nu blir. Inte vara den som ställer frågorna. Utan vara i underläge. Jag vet inte vad som ska hända. Hoppas att min känsla av att vara ifrågasatt kan försvinna snart. Egentligen var det vara en människa som gjort det, men det är svårt att släppa. En oprofessionell j**el. Å andra sidan bävar jag lite för andra saker. Nu är jag kryptisk, men det får ni ta. Vissa vet. Andra inte. Så är det här i livet.

För övrigt så var det troligtvis ingen app. Kanske en rupturerad ovarialcysta med peritonitretning. Check.

En novis på kirurgi tolkar muscular defense...

Temat på denna vecka är utlokalisering på mindre sjukhus. Ni vet, man går upp ännu tidigare och gör akuten halvt osäker på stället. Vi i min grupp har ju lyckats med att i stort sett inte alls ha lärt oss någon "vanlig kirurgi" än fast vi är igenom halva kursen. Men med ypperlig handledning så går det ju! Och bannemej, jag tror att jag har hittat min första app (blindtarmen alltså...). Lite oklassiskt ställe men desto mer klassiskt muscular defense och släppömhet över Mc Burney's. Håll tummarna, fortsättning följer, tror jag...

Hipp hipp!

Då kören var på rephelg fick syskonen mina som fyller 29 respektive 32 år idag varsin stämsång med texten Ja må de leva i present av mig. Hipp hipp hurra!

Helgen har varit ofantligt trevlig, jag har skrattat så tårarna runnit vid flertalet tillfällen. Hårdträning inför julkonserterna som går av stapeln vid första advent och ett ätande av icke denna världen. Ty vi sjunger och fikar. Så sattes L och jag på att toasta sittningen på lördagkvällen. Galant får jag nog ta och uttrycka mig med tanke på vår absolut helt ringa, obefintliga, förberedelse. Det är en underbar samling människor det ska sägas. Att humorn är på topp gör ju inte saken sämre. Oh, superman. Jag är så glad att jag hittade kören.


Ser att det varit över 10 000 besök på denna egocentrerade sida! Det styrker egot lite extra. Hur som helt är det otroligt roligt.

Every breath you take eller älskade larynx

Där satt den!

Tuben!

Jag gjorde allt alldeles själv. Barnsligt stolt. Jag vet att typ alla lyckas med detta, men jag började tvivla på min egen förmåga. Att för första gången få det där fina koldioxidet i utbyte när jag ventilerar gav mig ett stort fett leende som satt kvar rätt länge. Det krävdes en islänning och 14 timmar på sjukhuset för detta.

"Är det på riktigt eller drömmer jag?"

Gjorde en pre-opbedömning på en patient idag. Så kommer jag in på salen och säger hej. Jag håller masken och undrar om det börjar kännas lite snurrigt nu. Han vill väldigt gärna säga något och jag lyfter på den. "Åh det är ju DU!" uttrycker han, ler, och somnar. Det gjorde min dag. Jag kräver så lite.

Men dra något ruttet över dig will ya'?

Ner som en pannekanka som Pippi skulle sagt. Veckans handledare gör att detta kommer bli en pina. Pina. Orkar inte ta upp varför. Tur att konserten min kära kör hade gick superbt och att jag har fått en god öl på Bishop's. Ty humöret lär inte vara på topp mer i veckan. Hur kan en människa bara draaaaaaaaaaaaaaaa ur all entusiasm jag kände förra veckan? You are not allowed to eat me. Talk to the hand. Etc. Mm.

Från underbara A:

"Släpp allt jäkla brudtvivel och go for it!"

Mantra.

I shall try. In deed I shall try. TRY.

"it don't mean a thing..."

..if it ain't got that swing doap, hoppla hej! Var och prövade mina darriga ben på lindyhopdansgolv igår kväll. Provapåkurs kallades det och lite steg fick jag koll på. Sedan det här med att kombinera, ayayay! Men svetten rann, jag garvade, och insåg att detta vill jag lära mig. På något vis bör det gå, I think. Stort plus var storbandet och alla dessa folk jag kände som också dök upp! Nu är det dags för en ytterligare göranyttigasakersöndag. Synd bara att tvätt inte ingår ty det skulle onekligen behövas, men i detta hyreshus tvättar vi inte på söndagar. Tänk på vilodagen så att du helgar den, det gick att göra när man hade hemmafru hemma. Eller hemmaman. I ain't got that.

There's no place like home.

Tror jag hittat hem. Kommer framtida arbetsgivare att fatta det?

Sedan är det oerhört fint när sköterskor liksom vill lära mig att koppla dropp, dra läkemedel etc med formuleringen att "en dag står du där och är ansvarig, jag investerar inför framtiden"! Make's me happy. Istället för att mumla något om att patienter inte borde vara nåldynor. Det sätter ju inte alls press på mig. Nej då. Himla tur att pvk:n satt där den skulle.

Men nu skulle vi inte vara negativa.

God natt!

"sniffing the morning air..."

...men längre kommer jag icke. Jag fattar icke hur den där tuben ska komma rätt, hur bra insyn av stämbanden jag än har. Och det spelar ingen roll att jag får beröm för laryngoskoptekniken. Tuben hamnar likt förbannat i esofagus. Stod nästan jämfotahoppande i korridoren idag av ren och skär frustration och bönade om bra tips från dr J. Han gör sitt bästa för att förklara och få mig att lyckas.

I övrigt flyter livet på, jag är kung på att hålla fria luftvägar även med enhandsgreppet. Dock är det så att jag önskar att mina händer var en anings större. But hey, what can you do?!

Lyckades även sätta nål utan blodbad idag vilket känns som en vinst. Det blir så pinsamt när patienten och bordet blir alldeles rött...

Ikväll ska jag ta min stäm-moderliga plikt på allvar och bjuda mina små andrasopraner på soppa, focaccia och stämrep inför nästa veckas konsert. Du kommer va? Så det är hög tid att jäsa deg.

Over and out från en fortfarande lika pepp dr Kat.

"I love it, love it, love it!"

Yeah! Jag började anestesiplaceringen idag och efter lite turer hit och dit fick jag äntligen en handledare. And he's good! Efter cirka fem minuter på operationsavdelningen så står jag där och preoxygenerar. Försöker hålla fri luftväg, men jag är tydligen lite för mesig. The doc tar över, ger mig ett handfast grepp och låter mig ta laryngoskopet. Jag känner mig hemma men ändå så otroligt grön. Lyckas få till en vy så jag ser epiglottis, det kära epiglottis, men där tar det stopp. Han får sätta tuben. Men nästa gång tänker jag, jävlar anamma, då är det jag som trycker ner skiten.

Dr J bombarderar mig med frågor som han tvingar mig att tänka fram svar på. Under dagen var jag ett stort fån. Men hey, jag tror det kommer lösa sig. För jag är otroligt pepp. Jag meddelade honom lite snyggt att detta kanske, kanske är en av de specialiteerna jag tänkt mig, så nu är det upp till honom att få mig mer inspirerad. Han antog utmaningen.



Det må se lätt ut. Det är det inte. Än.

"It's the first time she's in an elevator"

Jag har tagit mig tid att vara hemma och dona idag. Till skillnad från förra helgen alltså. Jag har varit min egen hemmafru och lagat fisksoppa, bakat det fantastiska brödet att äta till samt bakat chokladrutor med glasyr och kokos till kören imorgon kväll. Helst hade jag velat korka upp en Chablis eller liknande och bjudit en vacker man på middag. Jag tror det hade varit uppskattat, men vem det skulle vara, det är oklart. Jag har gått och blivit kärlekskrank. Sällskapet fick istället bli Lizz Wright som jag återupptäckt, söndagen till ära. Hon har en gudomlig stämma och har fått ljuda genom lägenheten flera gånger om. Tack T för att du introducerade henne för mig.

Nu började visst Pretty woman på tv. Den kan jag ju inte se för många gånger. "Big mistake, huge!"

Många svåra samtal...

Veckan som gått har innehållit onkologi. Känslorna har stegrat sig under veckan för att idag riktigt riktigt gripa tag i en. Unga, palliativa patienter som skulle kunna vara mina vänner eller jag själv. Vi har samtal om att lämna svåra besked. Om recidiv är värre än första gången man får ett cancerbesked. Om att vara en ärlig men ändå empatisk doktor. Om att finnas där på det sättet just den patienten behöver. När det inte längre finns bot utan hoppet får vara att förbättra livskvalitén, få hoppas på ett extra år eller månad. Blir jag någonsin så duktig att jag kommer kunna formulera mig på rätt sätt? Professor R är en inspirerad herre som växt under denna veckan. Han har klara mål över vad vi behöver veta och delar med sig av historier som vi minns. Om smärta. Om tillfällen där det inte gått som han tänkt. Det grabbar tag i hjärtat. Han sätter punkt och undrar om vi har några frågor. Men klumpen sitter i halsen inte bara på mig. Blanka ögon. Frågorna kommer nog imorgon. Eller nästa vecka.

Hur man pusslar ihop timmarna

Well. Jag finns här omkring men har inte riktigt kommit till skott å det sista med skriverier. Fredagen innehöll den otippade happeningen att jag under en ypperligt trevlig after work på Byns bistro blev erbjuden att följa med till operan för att njuta Mozarts requiem. Detta verk inklusive magnifik kör och balettkoreografi gjorde onekligen att nackhåren reste sig. Även de små gåsahåren på armarna fick träna lite grann. Efter att ha hostat mig igenom nätterna i veckan (nej ingen kunde skriva ut underbar hostmedicin åt mig...) var jag nu rätt schleten och somnade på stört när jag kom hem. Klockan sex och fyrtiofem stämplade jag in på jobbet för ett stapplande dagpass där jag hade han om bebbe som inte gillade blöjbyte utan tyckte att det var en bra idé att under tiden poxa cirkus 56 och anta den där gråblåmelerade färgen vi inte gillar. Men hey, då fick jag ju anledning att jobba upp takten och se där, tillsut hann han knappt märka att jag bytte. Inte pappan heller. Vilken seger. Sedan var det dags att hoppa på bussen till Jönköping för farbrors femtioårskalas och därmed släktkalas. Vissa hade jag inte sett på länge och farmor kände inte igen mig eller min syster. Hon krymper för varje gång, blir lite ynkligare och ynkligare. Rösten blir mindre och hon ler hela tiden, ett leende som berättar att hon inte riktigt hänger med i svängarna längre. Min farmor, hon har varit en enorm förebild för mig. Men det tar vi en annan gång. Hon är värd ett alldeles eget inlägg. Lagom till halv två tillbaka i staden för ytterligare ett arbetspass. Var förvånansvärt pigg idag dock. Kan det vara solen och den vidunderligt vackra hösten?

"Något annat"

Herregud. Radiologi är ju inte precis något jag går i taket för. Röntgenronder 8-16 skulle jag kunna beskriva det som. Det är mörkt. Vi har en förvirrad amanuens som troligtvis är ypperligt kunnig men som kanske inte begåvats med förmågan att strukturera undervisning. Och så drar vi ner persiennerna lite till. Ultraljudet av gallvägarna ger tydligen fin skugga bakom stenarna som täpper till. Diffust svart fält breder ut sig över skärmen: "Det där är skuggan, och det där är något annat". Något annat. Det ska jag börja använda. Till på köpet blir jag tvingad att gå med röntgenjouren efter kl 16.

Men se, då händer det grejjer. Han är ju faktiskt inspirerad. Han vill ju lära mig saker. Han låter mig tolka hjärtlungröntgen och ct buk på löpande band. Med varierande resultat ska dock tilläggas. Men, oj, det kan ju vara rätt så roligt iallafall!

Vad har jag gjort nu?

Limbo.

Jag blir j****gt orolig när du inte hör av dig när jag ringer. Fast vi skulle setts ikväll. Hör av dig snarast för jag pallar inte att gå omkring och undra vad som hänt. Igen.

Som om du nu skulle läsa det här anyway.

"Mc V-berg"

Ja, veckna jag trodde skulle bli fasansfull hade nog varit det om inte panodil och koffein hade gjort sitt. Det är förvånansvärt vad lite stimulering av certain receptorer kan göra för hälsan och humöret. Jag har faktiskt stått upprätt och avverkat lite patienter. Men så värst mycket kirurgi blev det inte, jag tyckte det var trevligare på ortopedsidan. Dels så kan jag ju lite sånt efter att ha blivit drillad i 3,5 vecka. Dels så satt ju V-bergs svar på McDreamy på den stolen. Leendes. Snygg. Lagom mogen. Skämtandes. Ironisk. Jag smälte. Stoppade in en snus, plattade håret och drog på lite färg på läpparna. Bara alldeles lagom. Jag är ju för pinsam. Men han skrattde ju faktiskt åt skämten mina.

För övrigt så har de vissa problemos med toaletter på det där stället. När jag nöjd satt mig ner så börjar det bubbla i toastolen. Bubbla! Reser mig lite granna. Hör att det spolar på toalettten intill samtidigt. Det bubblar lite till. Tänk jaccuzzi. Helt absurt.

Subfebrilisch

Jag har ont i halsen och egentligen i hela kroppen. Satt på akuten och "gick en jour" jag inte gjorde många knop på. Tog en blipptemp i örat som visade trettisjuochåtta. Jag är så trött att jag inte ens tycker det är kul att berätta att jag sydde i min första patient idag. Samt lade fingerblockad ganska så lyckat. Imorogn ska jag till Varberg. Jag åker för det finns ju ingen tid att ta igen det på. Är man sjuk får man ju skylla sig själv som kandidat. Hejja mig?

Ibland så.

See you on the other side alias veckan from hell

Det gick upp för mig igår.

Söndag 17-22 jour på ortopedakuten
Måndag 8-17 handkirurgi, 18-21 körövning
Tisdag 8-16 handkirurgi, 17-22 jour på ortopedakuten igen
Onsdag åka till Varberg för lite till kirurgi
Torsdag åla (ja jag stavade rätt...) till Varberg för ännu lite mer kirurgi

Jag har förlikat mig vid tanken på att skolan äger mig denna höst. Detta har jag gjort för att överhuvudtaget kunna uppskatta kursen, för jag tror minsann att det är roligt. Eller jag vet att det är det. Men när det blir så här, när ska jag hinna vara sanitär?

Mode-disaster

Nej. Jag förstår inte. Vad är grejjen med instoppad bussarong med skärp i byxan? Sjukhusmodet fortsätter att förvåna, och detta sprider ut sig mer och mer.

"Hey moose"

Herrejisses! Jag och A passade på att hitta en ytterst liten, liten skogsplätt i jakt på det där gula goda man kan hitta om man har tur. Mer än fyra kantareller blev det icke. Men det hände dock som så att det brakde till ordentligt. Och ungefär 15 meter framför mig hoppar en älgko fram. Strax efter struttar lilla älgbebben efter och jag känner lite instinktivt att mamma och barn vill jag inte hamna emellan för då blir jag nog nertrampad. Så brakar det till ännu mer. Pappa älg tog tydligen ett litet skutt över en trädstam sisådär 1 meter hög. Sedan ställer de sig och glor. Vi glor tillbaka. Jag undrar nu, hur hanterar man älgar, egentligen? Speciellt tre stycken, major underläge för oss. De vill väl inte äta upp mig iallafall, den lilla kunskapen har jag.

Ostar, vin och lite gonartros

Insåg dag att det visst skulle läsas lite i ortopediboken också. Ehe. Höftfrakturer och diskbråck får mig att somna. Förkortat och utåtroterat. Check. I know that one. Men men. Ett glas rött är det som får mig att fortsätta här om kvällen. Det är det som gör det värt. Ett glas rött och magen fylld av lasagne gjord på fyra sorters ostar och spenat.

"Lite kortare"

Någon på ortopedoperation har onekligen fantastisk humor, alltså helt i min smak. När jag satt och lättade på trycket som timmar av blyklädsel, visir, munskydd och diverse andra draperingar ypperligt hjälpt till att filtrera fram genom njurarna möts jag av Patsy från Absolutely fabulous. I'm stunned.

Fick assistera på två operationer idag, har skruvat, dragit, sågat och brännt. Den ena var rätt "köttig". Men äckligt tyckte jag inte att det var att såga av femur, jag blev snarare lite rädd för mig själv att jag inte reagerade mera dito så att säga. Annars så var dagens läxa att klippa suturerna kortare. Kortare. Check.

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka. Så kan det vara. Och så är det.

Vispa här och där

Det är ortopedi som gäller för tillfället. Vi är inne på andra veckan. Dalmasen till amanuens vill gärna vara lite tuff man är ju helt klart en riktig mjukis när det kommer till kritan. Han säger att vi ska "förstå den smärtande axeln, ty ortopedin har också känslor". Till exempel. Vi drar i varandras knän och höfter så att blåmärken uppstår. Muchos vackert där i toppen av gastrocnemius. Den andra amanuensen vill vi inte ens tänka på hur hon är när hon icke är gravid och illamående, ty vi hinner knappt med. Hon säger i förbifarten att hon "brukar ju träna 5-6 gånger i veckan", nu blir det tydligen bara tre. Eh maskin säger vi och smäller i oss varsin bulle. I stort sett. Och så lovar jag att alltid röntga en axelledsluxation innan reponering, för vem vill vispa runt en trasig humerus i plexus brachialis?

Skrotat projekt.

Näh. In i det längsta ser det ut att fungera. Jag har fadern på speakerphone och jag står på trapppallen och skruvar och drar. Men pang. Där åkte även den pluggen ut. Jag sätter upp gardinen med ngt slags betongkrok istället tror jag. Vadå röra på den. Den får sitta där den sitter. Jag ber lite om ursäkt över detta pluggtema. Men jag är bitter.

Behärskning my *ss

Åh. Nej. Gah. Ih. Baaaaah. Neeeeeeeeeeej. Snörvel. Och så diverse läten jag icke kan få ner här. Jag vill bara meddela att jag kan hantera betongväggar och dess pluggar och skruvar. Jag kan också hantera alla sorts plattor som är gjorde i gips, trä etcetra. Betongplugg och mollyplugg använder vi då. Men så kommer ett helt nytt material in i bilden som lite har förstört min helg. Enligt min far, som jag hade i luren från och till, verkar det vita, dammande material vara någon slags njukbetong eller "något annat väldigt poröst material". Precis när jag hade fått upp gardinvajern efter X antal timmar så säger det plopp. Naturligtvis. Det är otroligt knäckande när händigheten jag försöker arbeta upp inte vill sig alls. Har idag varit på clas i sjön och inhandlat vad jag och fadern tror ska fungera. En nylonplugg som expanderar lite härs och tvärs. Nu ska jag skruva. Dumma sextiotalshus.

Intryck.

Afterworkade med en arbetskamrat från sommarjobbet. En ordinarie så att säga. Jag kom från föreläsningsdag och hon från jobbet. På rasten innan hon gick hade hon berättat att hon skulle träffa mig varvid en sköterska hade frågat vem jag var. A beskrev mig som brunhårig och skrattandes men det ringde tydligen ingen klocka. Sköterskan frågade då "vilken tabbe gjorde hon???!!" Svaret blev att jag nog inte hade gjort någon. Då var jag tydligen inte värd att minnas. Rätt gött ändå. Hoppas de andra minns mig iallafall.

Patients delay

Liten reflektion:
Jag är kass på att vara patient. Undrar om alla andra patienter är det också?

Liten uppdatering om nuläget:
Är så trött att min hjärna känns kaputt. Har icke förberett inför ortopedseminarium imorgon. Min hjärna spelar mig spratt. Jag får sitta som ett fån. Om ingen av er med-studs har någon schysst kommentar jag kan impa på bendoktorerna med i vått och torrt? Snälla kom till räddning, förenen eder.

Föreläsningsmaraton

Veckan var lite av en killer. Introföreläsningar på alla områden som kommer att studeras under hösten. Piueh. Vi blev, eller är kanske man ska säga, så fullmatade att ingen orkade ens vara social efter klockan 14. Då var det två timmar kvar av dagen. Men det verkar lovande. Jag tror (genom sömndimmorna) att lärarna verkar bra och pedagogiska. Kursen är ett underverk av organisation om vi jämför med medicinen, och det gör vi ju såklart. Jag ska lära mig skära nu. Skära skära skära. Kanske ett litet snitt iallafall? Eller en nål i någons likvor. Jag är öppen för förslag. Frågan är bara var mitt liv tog vägen. Jourerna ploppar ju upp när man som mest förträngt dom. På helgerna framförallt. Lövley.

Akut buk= "Ont i magen"

Då var skolan igång igen. Termin åtta här kommer vt05 skulle man kunna säga. Kursen som avslutar alla föreläsningar med att applådera. Igår var det sannerligen inte roligt att tänka på att jag skulle sätta mig i föreläsningsposition (kaffe, snus, snark) och vara på sjukhuset större delen av min vakna och halvvakna tid. För det är så kirurgkursen är vad jag har hört. Och det sade kursledaren idag också. Men dagen vände, fast jag gärna skulle haft en vecka ledigt till så var det ju roligt att träffa de long lost kursarna jag inte sett på hela sommaren av olika anledningar. Akut buk, here I come.

And I made the call.

En jordkaka kanske kan smaka?

Tacki! Alldeles varm i hjärtat.

Ja det blir jag minsann. Alla fina människor som uppmärksammade min lilla födelsedag. Små meddelanden på mobilen och på fb/fejjan. Om att jag är halvvägs till femtio och sån't fint. Tihi, nej jag har ingen ålderskris faktiskt. Alla samtal. Det ringde ju så fort jag plockat fram dammsugaren eller ställt mig vid disken. Hann inte alls med all den tråkiga städningen som jag hade planerat. Men det gör ju ingenting när jag får spendera dagen i telefon med älskade människor. Jag blir så lycklig över att ha er i min närhet, även om många är lite långt bort ibland.

Så kommer kombon hem och har köpt bakelser med flagga i! Som vi slänger i oss innan vi tillpiffade drar till Lokal för att fira lite till. Där lägger bartendern ner sin själ i varje drink. Favorit. Och där möter ju ännu fler underbara människor upp! Det var ett par år sedan jag hade en bra födelsedag. Nu kom den. Alldeles varm i hjärtat är jag. Needed that.

What's wrong?

Det är mindre än en vecka kvar till terminsstart. Det är en kurs jag längtat efter, kirurgi kirurgi kirurgi. Men jag vill inte. En obehagskänsla sitter i kroppen. Den har nog nog med sig själv känns det som. Men allt brukar ju bli bättre om jag har något att göra intalar jag mig själv. Försöker fundera ut om mindfulness är att låta saker och ting ha och ta sin tid (alltså vänta) eller ta tag i det nu. Ringa ett samtal. Mesen i mig vill vänta. Som vanligt. Mental spärr in deed. Det går inte att knappa in numret.

Välkommen till SJ...

Bokar sistaminutenbiljett tillbaka. Naturligtvis finns endast och endast plats i familjevagnen som denna gång återigen är samma vagn som bistron. Oroväckande lite batteri kvar i ipoden för att kunna avskärma mig hela resan. Underbart. Har Du tips på hur jag överlever barnskrik och lukten från sjuttielva olika sorters pastasallader och smörgåsar?

Förberedelser I like

Ibland är det gott att handla. Förbereder inför födelsedagsmiddag med familjen imorgon. Hey, alla fem kommer vara hemma samtidigt. Brace yourself's!

Ombyggnad pågår

Jag har slitit mitt hår, ja nästan, och jag har nu under tre timmar säkerligen haft malign hypertoni ty jag försöker designa om här. Jag gav mig in i html-djungeln och det var ju liksom rena rama grekiskan. Eller kräkiskan. Tapeten jag vill ha som bakgrund på sidorna hamnar på mitten mitt i texten till exempel. Kan någon komma hem till mig och fixa detta mot en flaska vin, GT eller något annat ur mina pärons lilla hylla?
Så länge har jag iallafall rett ut de allvarliga missarna. Lite tråkiga färger och så men det kommer bli bättre. Tror jag ska återgå till deckarnas underbara värld istället. För hälsans skull.

The noble art of plöjning

Men om man skulle ta å röra på fläsket

Efter mitt förra inlägg har jag haft lite svårt att fylla på här. Allt, ergo mina världsliga ting, har känts otroligt fåniga och banala. Men så kan det ju inte få fortsätta så nu är jag tillbaka, i hela min underbara skepnad.

Spenderar tid hos päronen och softar i huset. Space. Hade önskat mig vackrare väder än höstruskkänslan men man kan ju inte få allt. Efter tre dagar i soffan har jag nu på förmiddagen varit ute och motionerat kärlen lite ty min fasa är de äckliga placken som gärna nästlar sig in i kärlväggen och skickar iväg små trombbomber. Höstens projekt, laddar bara upp lite nu. Uppvärmning kallas det här i huvudet. Jag pysslar lite också. Och läser.

Bradykardi.

Barn ska inte dö. Ändå händer det. Alla insatser. Alla kämpar. Trycket hålls uppe med allt man kan tänka sig, albumin, blod, dopamin, adrenalin. Så tas beslutet. Sista stunden i mors famn. Barn ska inte dö. Ändå händer det.

Personalen är i det men ändå utanför. Sorg är inte ord nog.

Smygmys

Jag smygmyser i regnet. Det känns lite som höst, vilket inte verkar göra mig något alls just idag. Kurar i soffan med dator och eftermiddags-TV i form av ER på i bakgrunden. Men mot slutet av veckan får det gärna bli fint väder igen för snart är jag ju ledig. Ledig. Ligger fint i munnen. Mitt största problemo nu är att jag måste ge mig ut i detta rusk för att proviantera inför nattskiftet.

Cookies för finalen

Jag har precis avverkat mitt sista ordinarie pass med dagpersonalen som jag spenderat sommaren med. Bakade mina chocolate chip cookies så de skulle minnas mig. Nu känns det dock lite tomt. Jag har utvecklats i min yrkesroll, det känner jag. På säkert många olika vis, socialt och kunskapsmässigt. Men det är svårt att sätta fingret på det sannerligen. Framförallt en fantastisk inblick i arbetet på en intensivvårdsavdelning, ur flera yrkeskategoriers vinkel. Jag vet nu att jag har förmågan att arbeta lugnt och sansat i akuta situationer. Jag har skaffat mig en kontakt inom branchen som jag kan ringa om jag vill vara med på några procedurer i framtiden. Det är min första ty jag är inte född i någon läkarfamilj. Känns gott att det finns folk som faktiskt vill " värva någon inför framtiden" som Dr L uttryckte sig. Det är absolut inte omöjligt svarade jag och drömma kan man ju. Tillbaka har jag lovat personalen att komma när de ringer, men kommer jag en dag att återkomma som doc?

Intelligensprövning godkänt

Kan meddela att iallafall en av de laedal-ballonger jag pysslade ihop häromdagen fungerar. För igår, hepp, där står jag och handventilerar under cirkus en kvartus. Vilken känsla. Min hand, en blåsa, ett liv. På kvalificerad övertid, bra dag menar jag.

Reason for Gbg

Ledig dag idag. Återhämtning. Underbara salta bad. To live for.

Att rodda två & iq-test mha Laerdal

Det har återgigen varit helgjobb som gällt för eder usk. Igår när jag trillar in ser jag att det bara står rum fyra efter ett namn, nämligen mitt. Men hum tänker jag, det är väl två små små patienter där minner jag mig. Och mycket riktigt. Det som sades inte skulle hända för vikarier har hänt, jag blir själv på två barn. Tänker till, ska jag acceptera detta? Har jag övertro på min kvalificering nu när det faktiskt känns ok? Hur som, vi var för få personal så det var bara att ta ett djupt andetag och ta rapport på två barn i värmen. Jag hade att göra, det ska sägas. Jag fick organisera och planera för dagens och kvällens händelser som jag inte gjort tidigare. Logistik. En liten bebbe som får ångest av allt slem som sätter sig i tracken och som bajsar med livet som insats (det är ingen ovanlighet på stället kan jag meddela) och ett extuberat barn som vägrade vakna till ordentligt där jag gjorde alla manövrar jag kunde komma på som kunde få henne att sänka sitt pCO2 lite granna bara. Hej och hå nu suger vi lite i näsan och hej och hå nu studsar jag dig lite i sängen. All reaktion jag får är en blick med ena ögat. Jahaja. Maskinern plingar från båda sängarna men jag har kontroll på läget my god! hinner till och med alla kontrollerna i tid. Vill dock meddela att jag är ypperligt tacksam över att ha blivit placerad med en grym sjuksköterska denna helg.

För att ladda för söndagens pass åkte jag och C till havet för ett par dopp och lite stekning. Varmt. Jag klagar icke. Dagens arbete blev att ta hand om två post-op och lära mig föra anestesijournaler, de var för övrigt enklare än ivas egna. Puh. Jag fick lägga om EDA-kateter och nu efter sju veckor börjar jag bli vän med tejparna. Vi har haft våra duster, tejparna, saxen och jag. Sedan är det tydligen väldigt roligt att se en bortkommen med-stud försöka sätta ihop laerdalballonger med alla dess tusen delar. Men, jag bjuder på det. Hoppas de fungerar som de ska nu, annars får jag verkligen skämmas nästa gång det blir akut.

Detta kan vara ett av de tristaste inläggen, men det skrivs på begäran av Mulle. Känn dig hedrad, I followed your wish.

"Nu när du säger det så"

7:06 fredag morgon. Vaknar med ett ryck av att mobilen spelar Koops "Come to me" för mig mitt i min djupaste skönhetssömn. Dolt nummer. Det är sällan någon annan än jobbet. Gulp.
-"Ja det var X från BIVA. Kommer du ihåg att du skulle jobba dag idag istället för kväll?"
-"Ja, nu när du säger det så. "

Jag blir så arg på mig själv. Ena hjärnhalvan har varit väl medveten om bytet, medan den andra hemisfären måste ha motarbetat vetskapen. Ypperligt resultat må jag säga. Hoppar på en spårvagn 7:21 och dräller in på jobbet kl 08:00. En aningen sen kan man säga. Får lite menande blickar av typen denharhäntalla. Men jag gör inte sån't. Jag kommer alltid i tid och har aldrig sjukanmält mig. Jag infinner mig så att säga. Kännde mig efter hela dagen och en känsla av att ha glömt något fanns med mig under hela passet. Men något positivt var att jag fick ha hand om barnet som fick mig att halvt bryta ihop på jobbet förra veckan och igår gick det mycket bättre. Mindre ångest från bebbens sida och jag hade mindre pms. En vinnande kombination tidelooo.

Försök till pondus

Bäbis vaknar, blir arg arg arg, går ner i saturation. Jag går ner i tuben och suger ett antal gånger. Men blir marmorerad i ansiktet. Jag bedömer att hon behöver sedering och larmar sjuksköterskan. En situation jag kan hantera även om adrenalinet strömmar. Missnöjd och orolig moder uttrycker med misstro i rösten: "Om jag vore du skulle jag akutlarma!"

"Men det är JAG som jobbar här" överraskar jag mig själv med att säga. Sköterskan kommer och ger sedering till max. Senare fick jag akutlarma, men det berodde på bradykardi.

I hasorna II

Där står du igen. Samma hållplats som föregående gång. Nu är det någon som ska dö. Mobilen tryckt mot örat. Meningen upprepas gång på gång medan du vändrar omkring och kastar blickar mot allt och alla. Jag viskar obemärkt till min far att han absolut inte ska titta dit. Det sista jag vill är att du ska få syn på mig. Eller oss kanske jag ska säga. Jag tar föräldrarna på frukost på franska kaféet och går lite rundor i affärer innan jag vinkar av päronen och hoppar på spårvagnen till jobbet. Vem upptäcker jag om inte du? Du sitter tre rader framför mig och nu uttalar du ord jag inte ens vill skriva här. Pluggar igen öronen med ipoden. Vill inte höra. Spårvagnen töms ju längre vi åker. Jag uppfattar att du skriker något om att polisen borde hämta dig när vi båda hoppar av. Jag går fort genom kulvertarna. Varför jag valde den vägen? Jag ville skaka av dig. Magen knöt sig på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Jag vill aldrig se dig igen.

I hasorna...

Den första gång jag blir varse dig är en sen kväll i väntan på bussen hem. Jag har hoppat av spårvagnen och där står du. Pratandes i telefon. Det är inga vackra ord du slänger ur dig. "Du ska akta dig jävligt noga. Hör du vad jag säger? Det kan gå illa, illa det säger jag dig" repeteras om och om igen. Jag försöker se opåverkad ut då du slänger arga blickar mot mig. Hela du andas psykos alternativt högsometthus. Eller både och, jag har icke läst psykiatri än. Knutpunkten är allmänt känd för att vara tillhåll för otrevliga människor. Min buss kommer. Tydligen hans också. Min mage knyter sig lite grann då du helt sonika utan att avsluta något samtal med avslutningsfras eller trycka av telefonen lägger ner den i fickan. Du har bara pratat med dig själv, eller mig? hela tiden. Väntar in i det längsta med att trycka stopp. Du hoppar av på samma. Magen knyter sig mer. Jag önskar att jag hade ett annat vapen än mobiltelefonen i fickan ty vägen över parkeringsplatsen känns oändligt lång. Men du svänger av och jag tänker inte på dig på två veckor.

Dream on baby

Sedan jag började jobba har drömmarna kommit tätt. Den första hade temat sladdochslangochrespiratorhärvor. Jag sitter fast och springer och springer, men likt förbannat kommer jag ingenstans. Vad jag flyr ifrån? Ingen aning, pipande medicinpumpar kanske. En annan dröm handlade om att vi skulle öva på att sätta nasal tub på varandra, och jag ställer ju alltid upp som försöksperson så att det... Inatt vaknade jag av att jag tyckte att någon gojsade runt med sugsystem i min kära trakea. Tror att det var en fluga som spelade mig ett spratt.

Jag har haft päronen här i några dagar och blivit både bortskämd och uttröttad. Jag menar, jag gillar dom skarpt men det blir rätt så intensivt. Det var rätt gött att komma iväg till jobbet. Nu taggar jag ner med ett glas rött och en skål popcorn. En smått genialisk kombination eller vad tycker du?

One hour missing

När jag satt och åt frukost tittade jag lite snabbt på klockan. Halv, mycket skönt, en hel timme innan jag behöver ens tänka på att gå till bussen. Slängde en blick till. Halv elva! Hur gick det till? Jag som gick upp kl 9, trodde jag. Måste ha snoozat lite längre än vad jag trodde. Det hängde efter hela dagen. Och soporna lämnade jag i ett berg i hallen. Mumma sangria-apelsiner åt flugorna.

Under arbetspasset ställde jag in mig på att plocka iordning hela vardagsrummet efter målningen, sopsortera, dammsuga och sådant då päronen kommer imorgon. Huvudvärken knackade på. Men vad har hänt? Jo, AC hade fixat allt! Inklusive burit ner lådor och övrigt jox till källaren. Tacksam är bara förnamnet kan jag säga utan att överdriva vidare värst.

Så vet jag att en del undrar hur det ser ut på jobbet, vad jag gör etc. Därför länkar jag nu till en liten film från en blog jag hittade. Och ytterst bra låtval if I may say.

Fifty fifty lite drygt

Inser med småfasa att jag arbetat över hälften av tiden nu. Det är ju nu jag känner att jag kommit in i det, så börjar nedräkningen. Det är helt klart det första jobbet som jag känner så för, att jag inte vill sluta. Visst ska det bli skönt med ledig augusti, det tänker jag icke sticka under stol med. Men jag känner mig priviligierad och stolt över att på arbeta på avdelningen. Kan låta kajko, jag vet. Dagarna flyger förbi och jag blir mer och mer säker på vilken specialité jag ska välja när jag blir stor. Narkos hägrar. Blir inspirerad till tusen av den skickliga personalen. Alla gör sitt yttersta för att barnen med familjer ska få en så dräglig tid som möjligt mitt i allt det svåra. Jag tror och hoppas att det går ganska bra. Även från mitt håll.

Pang.

Cirkus femhundra meter från sjukhuset, klockan 06:25 ljuder ett pang genom den tysta sommarmorgonen. Det är neturligtvis Kat's framdäck som bestämt sig för att strejka. Totalt. Drar fordonet framåt istället och lyckas komma rakt in i ny patientankomst, men ändock i tid. Svettig. Högröd. Då planen för efterjobbettiden är att åka och bada med badmonstret till underläkare F vid samma sjukhus som jag så beger jag mig ut på verkstadsjakt. Den första öppnar 16:30, pfft tänker jag och drar mig vidare mot den av en gammal lärare tipsade verkstaden ett stycke längre bort. Mycket riktigt, utanför källarerkstaden sitter två herrar med varsin Mariestads i handen. Det luktar öl och olja. "Om du kommer tillbaka om en kvart är det fixat." Jag gapar lite smått. Han skulle ha en hundring. Jag kunde i tid möta upp kära F för att cykla till skogssjön.. Det är nog bara i Göteborg det händer. Eller?

Motsats till torsdagen

Idag arbetade jag inkommenderat med dubbelt betalt. Satt alldeles ensam på ett rum med en patient som var stabil. Roligare kan man ju ha det och det verkar som om jag aldrig är nöjd va'? Jag passade iallafall på att tacka dr L för torsdagkvällens hjälp och hon blev glad. Hon hade läst av situationen korrekt så att säga. Man måste ju hjälpas åt, som hon uttryckte sig. Kunde inte sagt det bättre själv.

Schvettigt

Idag kände jag mig mycket liten. Nästan lika liten som min patient på fem månader. Som vi kämpade tillsammans mot rhinoviruset som förpestat luftvägarna. Underbara Dr L kom till undsättning när sköterskan tydligen icke hade tid. Hon var kanske den enda som såg svettdropparna i hårfästet kombinerat med min sammanbitna min med rosor på kinderna. Men så ringde hennes fån och jag hann inte tacka.

På begäran:

Det går bra på jobbet. Doktoranden undrade. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska skriva utan att bli tjatig. Men tre dagar på egen hand har förlöpit utan några större missöden. Det svåraste är kontakten med föräldrar i upplösningstillstånd, kolugna på ytan behöver sannerligen inte betyda att paniken inte är nära. Annars känner jag mig inte så dum längre. Det artar sig skulle vi kunna säga.

Förövrigt så kan jag vara utan det här höststormsvädret som placerat sig över staden.

Nu nu nu?!

Att uppskatta det jag har. Att vara närvarande i vardagen. Att inte tänka att livet börjar sedan. Att acceptera att man kanske inte är felfri varken fysiskt eller medicinskt. Jag slås gång på gång av livets bräcklighet. När en kämpande och stark ung kvinna går bort i cancer blir det så påtagligt som det kan bli. Det kan hända. Det händer. Eller när en annan dito i samma åldersklass drabbas av en stroke, då ska jag ge f*n i att klaga på att jag innehar ett frikort. Det är sån't som händer helt enkelt. En rejäl käftsmäll mot mitt ego är på sin plats. Och jag lever iallafall.

"Kl 05 happened"

Jag har verkligen fått tag på ett perfekt jobb till lilla mig. Det är en rejäl utmaning och ingen dag är den andra lik. Komplikationer kan tillstöta innan man hunnit blinka samtidigt som en liten bäbis första leende gör att Kat smälter fullständigt i nästa sekund. Kliché visst. Men sant. Mina skills i intensivvård blir bättre och bättre med halvdarrig hand och ett leende på läpparna. Och jag har bara drömt mardrömmar om slangar en gång. Men en vecka med endast morgonpass är inte snällt alltså. Inte mot mig ty zombin är inte långt bort if I may say. Nästa vecka vankas kvällspass. Mycket bra.

Fel målgrupp?

Idag valdes det samt hämtades färg på butik i ett sån't där område med samlade butiker av alla de slag som barnfamiljer med kombi åker till för att det är bekvämt att ha allt på ett ställe. Men vi andra dödliga måste alltså åka buss dit. Pekade ut färger och tillbehör. Sedan stod vi där, kombon och jag. Eh. Buss med 15 l färg samt stor rulle skyddspapper. No way. Vi ringde taxi. Fifan så värt. Vi var hemma på tio min. Det kan man ju unna sig när allt annat var gratis.

F**k jante

I kind of rocked medicintentan. Jo vars, så bra har jag aldrig skrivit ever. Det finns hopp trots allt. Och jag tänker vara stolt. Svälla lite extra. Snubblande nära prispallen så att säga. Firar med en jordgubbe och ett kallt glas vitt.

Lazy hazy

Jag har återigen fått en släng av min sommarångest. Den är icke så stark beware. Det är bara ett slags gnagande känsla av att jag bara måste utnyttja mina lediga dagar. Inte sitta hemma. Umgås. Vill någon umgås? Jag badar och utsätter mig för farligt uv-ljus i hopp om att jag ska få en känsla av relaxation och välbefinnande. Den kommer, i små doser. Men så kommer gnaget igen. Mysko. Undrar om det försvinner om jag blir bättre i konsten "mindfulness"? Jag har precis lyssnat igenom Åsa Nilsonnes "Vem är det som bestämmer i ditt liv" och blivit småsåld. Det ska sannerligen sägas.

Pris ske Gud...

...här kommer skatteåterbäringen! Jag har kollat mitt konto som en liten fanatiker de senaste dagarna. Nu kan jag äntligen betala de där sista räkningarna som ska betalas. Jiha! Och jag kan handla mat utan kreditkortet. Vilket jag i och för sig är oerhört glad över att jag skaffade just för såna här tillfällen. När CSN tycker att det är ok att dela ut ( låna ut...) 3500 kronor som ska räcka fram till första lönen på sommaren. Iår har jag visserligen gått ner i lön, men är månadsanställd vilket ger lönen samma månad som man arbetat in det. Det har alla förutsikter att bli bra det här. Förresten känns allt mycket bättre på jobbet idag. Lagom mycket hände, jag hann få pröva att fylla i kontroller och göra lite praktiska saker. Självförtroende uppåt idag. Mycket skönt.

Nya krafter

Så skrevs tentan. Jag satt längre än någonsin, hela fyra av sex timmar. Det var svårt, mycket klurigt. Fick facit i hand i utbyte mot skrivna papper. Det ryktas att kursansvarige traskade in i skrivsalen när det var kanske tjugo minuter kvar och utbrast "Oj, sitter ni så många kvar?? Då måste vi nog änka gränsen". Jag har räknat efter, jag borde klara mig hur som. Även då jag och i stort sett resten av kursen bröt mot sekretesslagen i en fråga (ja det var nog den knasigaste frågan man kunde tänka sig). Tur att den inte är i verkligheten. Men man vet ju aldrig, riktigt lugn kan jag inte vara. Förrän den tionde. Ypperligt treflig fest på berget som välkomnade sommaren med pompa, ståt och strawberry daquiris. Det var fest och dans dans dans. Och jag i min nya gula klänning kännde mig faktiskt ganska snigg.

Idag efter en alldeles för kort men somrig helg kastades jag in på mitt nya arbete. Ärligt talat förstår jag inte hur det ska gå att lära sig allt. Respiratorer, artärnålsskärmar, kontroller, tidaler hit och dit, larmknappar, syrgasmättnad, drän. Men jag tror det blir roligt. Om än det första jobbet där man ej får göra fel.

Betablockare anyone?

Håll nu näbbar och klor för Kat. Imorgon kl 8 smäller det ty då är planen att jag ska kräkas ur mig en himla massa kunskap i internmedicin. Samt lyckas gissa rätt på vad frågeställaren fafktiskt menar med "vad det viktigaste provet" är, eller vilken som av de två självklara diffdiagnoserna är mest troligt. Eh. Ibland undrar vi lite smått hur de tänker. Men det ska nog gå det här. Har lite småångest och vill ju bara ha det gjort. Som vanligt.

Förövrigt har det varit den varmaste inläsningsperioden under min studietid. Sol, glass, softplugghäng i solen (tills hjärnan blir som ett kokt ägg). Mm. I löve.

"Opening slap?"

Eller opening snap eller whatever. Blåsljud och diabeteskoma. Eller var det insulinkoma? Jag börjar undra hur mycket som går in i skallen som känns som bomull mot slutet av dagen. Ju mer vi proppar in desto mer förvirrade blir vi. Eller så får jag bara tala för mig själv. Det närmar sig. Folk stannar kvar för känslan av att gå hem och inte veta vad man ska ta sig för är smådryg. Vi sitter kvar i 2 h till och tittar på varandra. Och drar extemt interna medicinarskämt. Slap slap. Vi är förstörda. Men det är nog något gott.

Institutionen för vardagsynk

Jag inser att de flesa av mina senaste skrifter här är en aningens neggo. Egentligen är jag inte så. Eh. Jag hoppas evennerligen att mina kommande små inlägg ska innehålla lite mer, vad ska vi säga, positiva livstrivialiteter istället.

Senaste tillskottet i ynket är min, av min alldeles färskutexaminerade sjukgymnastvän L diagnosticerade, plantar fascit. Mm, Kat har ju under cirkus fem veckors tid försökt få bukt med sin ömmande punkt vid hälen som utveckades efter smärre muskelkramp med efterföljande enochenhalvmilspromenad runt Kiruna stad med omnejd, med diverse självmedicinering. Typ med gel av typen "varför behandla hela kroppen" samt diklofenak i mängder, samt if i might say, ergonomiska skor. Det sket sig. Fram till igår. Tydligen var det en solklar en enligt gymnasten. Nu är foten tejpad och hon får mvg. Min dusch med försök att hålla foten utanför iklädd plastpåse får dock gminus.

Jag inser nu att detta ju inte är ynk egentligen, utan snarare smärre lycka. Vem blir inte lycklig av en tejpad hålfot?

Starkt behov; urgency

En sovrumsdörr. Nu. Det är dags. Jag måste kunna prata i telefon. Stänga om mig. Mina sängkläder osar matos. Stänga om mig. Nu. Nu. Nu. När kommer den månntro? Idag är alltför sent.

Spotless mind (for a while)

Det blev så att den här dagen utvecklade sig till en fin dag. Det var en välbehövlig känsla. Cyklade hemåt i majkvällen med Beck i öronen. Beautiful.
"Change your heart, look around you. Change your heart, it will astound you. I need your lovin', like the sunshine. Everybody's gotta learn sometime."

Utschasad alt. utfasad

Har bedrivit tre dagars tentamensstudier på en ö utanför Orust. Att jag kan få ha det så bra när jag pluggar, det är en ynnest. Jopp jopp, jag hoppade minsann i vattnet igårkväll också.

Jag kände dock flertalet gånger att mitt humör tryter. Jag är så väl medveten. Det har inget som helst med de underbara människorna jag studerar med. Det har att göra med min mentala trötthet som just nu är på bristningsgränsen. Samtidigt har jag ingen kompetens att studera själv överhuvudtaget. Det är ju så tråkigt. trist. Och jag lär mig ungefär en tiondel av det som jag lär mig en dag med "snack".

Den mentala tröttheten skyller jag på:
- det som ska tentas av är en 30p-kurs gamla poäng. räknat. Need I say more så att säga?
- pms, detta så otroligt ickeevolutionistisktfördelaktiga beteende som gör mig till en kossa både till sinnet och fysiskt. Var det SSRI man kunde knapra med direkt insättande effekt? Please.
- att hypokondrin är bytt mot ett reellt fel. H*****esj**laskit vad det tär på lilla mig. Jag vill ju inte bli daltad med, det menar jag inte. Alls. Gah. Men ibland kanske det kan vara bra att släppa på kontrollen?

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte vara sån här.

Ny fasad önskas

Den här sidan ser ju helt otroligt trist ut. Är det någon som kan hjälpa mig piffa till den? Jag har verkligen ingen koll alls på hur jag ska gå till väga. Ny design önskas, något som är lite mer KatBat, helt enkelt.

Anyone?

Signaturer: check

Så var hela dagis-lappen (det illa omtyckta pappret som vi burit med oss sedan november för att få närvaron kontrollerad) ifylld. Alla specialveckor och obligatoriska moment under kursen i intermedicin har en oläslig kråka efter sig. Ok. Jag skickade den med internposten från ett sjukhus till ett annat idag. Hoppas den kommer rätt, men jag var iallafall så smart att det togs kopia på the precious innan. Nu är det bara tentan kvar. Planen är att spendera fredagkvällen tillsammans med diverse arytmier och behandling av dessa. Vi plockar fram den kopierade versionen av Jerns EKG-bibel tror jag. Med vi menar jag tydligen jag för tillfället. Ers nåd.

"Döden döden döden"

Som Astrid Lindgren inledde sina telefonsamtal, vad jag har hört. Om detta kan det spekuleras, men att geriatrikveckan verkligen är döden, döden, döden kräver ingen som helst övertanke. Det är så. Långsamt kvävs de små kandidaterna till tonerna av kursledare som inte har någon som helst hyfs, utan dyker upp 25 minuter sent utan att ursäkta sig, babblar på om hennes barnbarn, hennes allra älskade barnbarn. Och hennes lilla snutt till 21-åriga son, å han är så go' så förstår vi. Och hennes mamma. Och hennes man. Och all god mat hon brukar laga. Åh, lite timjan det är gott minsann, och sparris förstår ni, himmel vad gott med lite hollandaisesås till. Vadå, får ni inte låna era föräldrars ICA-kort när ni behöver? Äta i matsalen? Det är väl bara att ringa era föräldrar? Klart de hjälper er med det. Vi sjunker längre och längre ner i stolarna i konferensrummet där vi skulle ha någon form av seminarie. Om vi kunde ta och återgå till patientfallet kanske? gör A ett försök. Och sedan ett till. Det går, i ca 5 minuter. Luften tar slut.
Tydligen är det inte bättre på de andra sjukhusen heller.

Gamla människor är också människor. Gamla människor får sjukdomar. Gamla människor har många sjukdomar. Gamla människor har mycket läkemedel. Gamla människor blir sjuka av läkemedel. Ta bort ett läkemedel i taget. Gamla människor tål inte NSAID. Så, sammnfattat. Någon som har något att tillägga?

Jag tror kursen har tagit ut sin rätt. Tentan om två små veckor. Stressen kommer nog vilken dag dom helst. Jag kan inte ta in mer kunskap. Tur att detta är sista veckan.

Jag får spel.

Illegala människor?

Well. Äntligen någon som vågar dra saker till sin spets. Jag hurrar och hejjar på. Att inte ge alla, svensk medborgare, asylsökande eller papperslös vård är rent ut sagt vidrigt.

Grand finale

Herre min je vad Sverige är vackert. Blev bjudna till en av öarna över dagen där kursare M och hennes boyfriend hyr sommarhus. Nybakta rabarberkanelbullar. Jordgubbssaft. Årets första dopp. Ja, vi plaskade runt i havet redan den 10 maj. Så vackert att jag nästan vill gråta. Nuff said.

Ljuva, ljuva tentamensstudier

Det kan vara så att vi i grupp sju har prickat in, eller schemaläggaren, den bästa veckan ever att ha inläsning på. Sommaren har liksom exploderat och jag och M gånger 2 har insett att KatBat's nya bostad passar ypperligt till soligt studerande både på balkong samt nyklippt gräsmatta nedanför- nej ingen av oss tre är allergiska. Sicken väldans tur. På tre dagar har vi lyckats repetera fyra så kallade "tråk-block" a. k. a. hematologi, gastro, endokrinologi och reumatologi. I solen. Med kaffe och hembakad sockerkaka med min kombos egenhändigt tillverkade amazing lemoncurd. Idag tog vi tur till stranden och råkade spendera nästintill sex timmar där; spf 25, filtar, hormoner, transaminaser, termosar, nästanbad... Vi skulle verkligen kunna ha det sämre, tillexempel geriatrik. Moahaha.

Jag luktar lite ugnsbakat. Och glömde smörja in öronen.

Leg med kand

Blev precis godkänd på den praktiska examinationen av medicinkursen, leg. med. kand. med fokus på njure kan man säga. Puh. Det var sannerligen inte lätt. Och KatBat var nervo. Njure, det trixigaste organet som finns. Nu glass med M i Botaniska för att fira våra otroliga skills i medicin. (Nej, jag är inte ironisk alls. Nej nej.)

Stopp

Nu är jag trött. Har ömkat mig för mor och far. Nu hämta upp syster på stationen!

Total utmattning.

Det börjar likna något. Men det är långt ifrån klart. Jag är så trött så trött. Alla j***a prylar och böcker. Mitt huvud snurrar. Vingel vingel. Jag har precis lagt in en fryspizza i ugnen. Det får duga. Orkar inte mer snart. Det ska vara klart tills syster anländer kl 22:17. Det har jag bestämt.

Virrvarr av lådor och tankar

Valborg var ypperligt trefligt med vårens första riktiga grillfest, inklusive altan och sangria. Halva dagen ahr gått och jag har kanske kommit halvvägs, om vi har tur, genom packandet. Har fällt upp 5 flyttlådor, och varje gång undrar jag hur man ska göra för att få till en låda som sitter ihop som den ska. IQ-test på hög nivå?

Soundtrack: Camera Obscura med "Let's get out of this country".

Berusade apor och flyttångest

Tiden rinner iväg. Har ni hört den förut kanske?

Hade en underbar vecka i Kiruna, ja det var vinter och strålande sol, där vi efter en aning tumultartad start på måndagen blev väl emottagna på det lilla sjukhuset. I Norrland stressar vi inte. Sedan är patienterna inte människor med stora ord. "Ja, hur mår du nuförtiden? Det är upp och ner. Jaha, men är det mer upp eller mer ner? Jo det är mer upp." Det där med öppna frågor var liksom lite svårt. Sedan klagar de inte heller. Tanterna är födda på 10-talet och den äldre herren med hjärtsvikt som behöver vätskas ur (hade kunnat göras på akuten) bor i Karesuando så det passar sig inte riktigt att skicka hem efter Furixen. Ena dagen dräller det in två patienter till akuten under nio h. Andra dagen elva. Och som kandis var man ett välkommet tillskott till bemanningen som bestod av en AT. Hoppla. Jag kan det här! Och så kommer vi till veckans lärdom: "En berusad apa kan lära sig att göra en gastroskopi".

Vi hann också med en tur till ishotellet i Jukkasjärvi vilket var helt och hållet magnifikt! Vi var alldeles ensamma och ser började smälta lite i hörnen. Total lycka. Sedan begav vi oss ner 540 meter ner i gruvan också.

Sitter nu bland 11 tomma flyttkartonger och vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har inte haft en sekund över sedan jag hemkom från norr. Det ser inte bättre ut än att jag får packa hela torsdagen. Eller kanske börja lite ikväll. Var kommer alla saker ifrån? I don't get it. Sedan så har jag fått för mig att jag inte ska inhandla föda till kylen innan lägenheten ska lämnas. VAd ska jag äta nu?

Kosan styrs norrut

Äntligen har det hänt. Imorse vaknade jag av mig själv kl 7.20 och gick upp. Jag tvättade. Städade. Packade. Och allt innan klockan var 12. Det underbara var att kroppen inte kändes som en hög betong utan faktiskt lättsam och med ett leende satte jag mig ute i sommarvärmen. Morgonstund har visst guld i mund, ibland. Har laddat sol och värme i nästan två timmar innan det är dags att hoppa på den tjugotre timmar långa tågresan norrut. Från ändstation till ändstation och sedan lite till. Det är dags för praktik i Norrland. Mina kinder har iallafall lyckats få lite rosor.

"Hon har nog strlk 6,5"

Idag var en dag som jag innerst inne längtat efter sedan jag kom på att jag ville bli läkare. Jag har spenderat dagen på thoraxoperation med öppna bröstkorgar och fått stå med händerna däri. Jag har blivit påklädd och lyckats med att inte kontaminera mig själv genom att klia mig i ansiktet. Jag har hållit fast en kanyl i aorta så den inte skulle flyga iväg av trycket. Bara det att jag fick använda sugen var lycka. Men axlarna värkte. Skorna var för små. Who cares? Jag har hållit i ett slående hjärta.

Anger management

Dagen till ära var jag placerad på mottagning och hade eftermiddagsseminarium med den beryktade och samtidigt fruktade professorn. Jag var nervös då jag innan jul hamnade mitt i skottlinjen, eller rättare sagt jag fick utstå hans aggressioner över att han var trött på kandidater som råkade stå framför honom i matkön. Jopp det är sant. Så idag hoppades jag främst på att han inte skulle komma ihåg mig. Och det gjorde han nog inte heller. Han är mycket korrekt. Och svår att läsa av. Osympatisk. Men ypperligt duktig i patientkontakten. Vad säger man? På seminariet sattes gruppen på prov, men vi var ju grymma fast vi blev peppade med frågor. Jag kunde inte hålla mig och slängde fram ett eller anant skämt. Det gick inte alls fram. Eller så är mannen bara inkapabel till att le. Men huvudsaken är väl att dagens "slöa" kandisar har lärt sig ett och annat om klaffar och vitier på ett pedagogiskt sätt?

Jag är sugen på en tisdagsdrink. Men det får vänta till nästa vecka. Alla är alldeles för trötta.

Förövrigt tycker jag att det är otroligt roligt med kommentarer från Dig!

God natt!

Så tände vi ett ljus och sjöng:

"Närmare nånstans, långt från allt
allt som fanns
Undrar så vart hän?
Ängslas över vad som väntar sen

Kanske en dröm om en strand
som jag har anat ibland
Fast den kan hända är svår att nå
dit hän jag längtar ändå"

Text Alf Hambe

Week-end enfin!

Åh! Efter att faktiskt undrat om det var möjligt att överhuvudtaget släpa sig ur sängen igår morse artade sig helgen till en av de bästa på mycket länge. A gånger två firade 25 årsdagarna med maskerad på temat "I sagornas värld" och vi var ett litet gäng som gick inspirerade av Astrid Lindgren; Ronja, Pippi, flaggstången som Emil hissar upp Ida i samt jag som Prussiluskan. Ypperligt trefligt med hemlagad buffé som slank ner flera gånger om. Sedan mosade vi in oss alldeles för många i en taxi och styrde kosan mot Hvillan där yngrekursarna hade eftersläpp. Och där fuldansade vi i flera timmar. Mycket uttittade var vi och jag lämnade inte Pippi eller Ronja utom synhåll då jag blev lite nervös att folket skulle tro att jag var seriöst klädd. Hoho. Men sanna mina ord, jag har inte fuldansat så på längelänge. Svetten lackade.

Väcktes av sms med påminnelse om brunch med kör-flicksen så det var bara att ge sig ut i det underbara vädret. Fötterna värkte. Men solen värmde i ryggen och körsbärsträden blommar i rosa. Strosade runt på stan. Tog en extra kopp kaffe vid Da Matteos (#3) soliga vägg. Life's good somedays.

Studierna som jag tänkt ta tag i för längesedan får vänta lite till. Mitt hem doftar av morgondagens rätt till matlådekollektivet. Fötterna värker fortfarande. Halleluja.

Så gick det en vecka till

Tiden bara rusar iväg utan att jag riktigt hänger med. Både skola och fritid. Andra veckan på kardiologin har ju lätt varit roligare än förra då jag av handledaren blev både utskrattad och oinspirerad. Ny läkarexp var alltså ett lyckokast med gurun vid namn BOF som ÖL och en grek som UL. Veckan avslutades med en fredagkvälljour på akuten där vi fick bita i både mycket oklar RLS 8 och aggro GHB-överdos med full piketstyrka. Hey, poliserna gick ur vägen för lilla mig.

Kan också meddela att jag och AC har fått ett förstahandskontrakt på en trea! Vi flyttar någon gång under maj. Innan mina möbler hamnar där måste jag dock bli av med teracottahallen. Jag klarar inte av den färgen. Den känns så...nittiotal.

Det var allt som var bra med veckan. Resten är en annan historia.

Gråt och tandagnisslan

Livet går emot mig nu. Först olyckan med maten från igår. Och nu fick jag inte heller lägenheten jag hade kvar att hoppas på. Hur många visningar kan sgs erbjuda en utan att man får ett kontrakt? Jag varit på tre i samma område. Faktum nästa. Nu är jag inte alls peppad inför hjärtjouren ikväll. Jag vill...knarka.

Fisljummen yoghurt med spenatvattensås

Well, imorse när jag skulle släng i mig en liten lätt frukost innan jag skulle träffa T på gymmet upptäckte jag något fasansfullt. Min kyl-och frys har gett upp. Emot mig slogs en doft av ljumna mjölkprodukter och en luft som faktiskt var varmare än rumstemperatur. Som tur var bor ju AC i samma hus och som sann granne fick jag slänga in det som gick att rädda hos henne. Tårarna rann samtidigt som jag var fasligt arg på mitt 2 år gamla elektrolux. Nu står det en stor blå ikeakasse i min hall, fylld med min mat jag storhandlade förra veckan, som skulle räcka hela månaden. Garghfkslksjfksdijdhfkshdfkjdhfjdhfkshdfks!!!!!!!! (Som man som student alltid har snurrande i huvudet: jag har inte råd.....) Tycker mycket synd om mig själv. Igen.

Plus på kontot

Yeäij! Det kom en deklaration idag, med det glada beskedet att jag trots dåligskattebetalning under året, att det kommer in cirkus 3000 kronor på mitt konto i slutet av maj. För jag tror inte jag kan göra några vidare avdrag. Eller någon som har något tips? Tänkte ta och utnyttja moderutterna nu när de ändå sitter där de sitter. Så att säga. Sgs har fuckat upp lite i veckan så jag har fortfarande inte fått besked om lägenheten. Jag har nog gett upp lite. Flyttar ur min dyrskitlägenhet den 1 juni och boendet under sommaren är fixat (back up typ). För jag lovade mig själv för ett år sedan att inte bo kvar här denna sommar. Hejja mej?

Idag stängde tre kandisar in sig på ett rum på klinfys och gick lös på UCG-apparaten. Under nästan två timmar letade vi kammare, aortklaffar och små papillarmuskler med ultraljudstransducern. Mycket klet blev det och jag kan väl inte säga att vi fick några fantastiska bilder. Men hur som helst är det en mycket fascinerande undersökningsmetod. Och vi höll oss ifrån att tappa grunkan i golvet, 200 000 kr vill vi inte ha sönder.

"Kan vi åka till Pluto du och jag?"

Var tillbaka på psykjobbet för första gången på nästan ett halvår i helgen. Jag var fasligt opepp men när jag väl kom dit var det riktigt roligt! Många glada återssenden och välkomnanden. De boende (eller vad man nu ska säga, är förvirrad fortfarande) var väl ungefär som vanligt, förutom en vi fick skicka in till psykakuten efter flera månaders mani. Den gängliga mannen som en sommar utbrast att han tappat rösten på höger öra satte mig på plats då jag frågade vad han egentligen gjorde gåendes halvböjd i korridoren med en servett på huvudet. "Får man inte lov att vara lite orginell?" Från klarhet till klarhet. Förärades även med frågan om inte jag kunde följa med till Pluto.
Har nu läst sista veckan på lungmedicin. Jag tror faktiskt att jag har förstått att inte allt är astma som piper samt hur gnidningsljud verkligen låter. Jag tror dock fortfarande att allt är sarkoidos, det kan sällan vara fel. Hade ganska roligt på det stora hela om vi räknar bort en småkatastrofal (enligt pedagogiska mått...) kandidatmottagning där läkaren jag skulle ha som handledare var ledig och ner kom en yberstressad doc som innan jag hunnit andas mellan frågorna i stort sätt var klar med min konsultation. Självförtroende ner kan man säga.

Hade tänkt berätta lite om kommande obefintliga boenden och så (ja jag sade upp kontraktet i fredags) men jag har sån djävulsk mensvärk trots ipren, alvedon och några gamla skruttar papaverin att jag ska krypa ihop i en liten hög nu. Tips någon?


Bildtexter fungerar ju inte så bra här men detta är dokumentation av M och J som provar diverse BIPAPS och respiratorer som hum, hjälper folk att andas. Sniggt värre.

Emotionally incontinent

Bänkade mig i fåtöljen med det lilla lånade fantastiska elementet vid fötterna. Som en liten hund. Känns mycket engelskt i min blommiga möbel och jag klädd i flanellpjamas i annat mönster. På tvn går ett program om barnmorskor. Jag tittar nästan enbart för att se om jag kan se små underverk födas utan att bli rörd och börja gråta. Det går 5 min. Torrt i ögat. Det går 12 min. Ögat lite fuktigt. Blinkar. Det går 17 min. Tårar skvalar. Nej, tydligen är jag inkapabel. Ska jag bli en doktor som gråter? Det passar sig inte när man t.ex. ska ge ett svårt besked. Jag får kolla nästa vecka igen och öva lite till.

Pleased to announce:

Ett stycke färdig klänning! Ganska stolt faktiskt. Komplimanger mottages tacksamt. Bortse från mitt vinterbleka ostädade yttre. Lite såkallat snofs kvarstår, men jag och klänningen måste ta paus nu- vi är inte bra för varandra i längden. Så, imorgon kan jag studera lite lungmedicin istället. Like that's gonna happen.

Glad påsk!

önskar KatBat och Groteskokycklingarna

Ny diagnos...

Well, gårdagen förflöt i ett underbart flyt. Det började likna ett klädesplagg och det satt till och med ganska bra. Idag har jag slitit med att sy en lång lång söm för hand, ni som känner mig vet att I DON'T DO THAT!!! Så var det dags för blixtlåset. Men vänta!? På bilden ser det ut som om det ska sättas fast här på vänster sida, där jag nogrannt och fint sytt igen. Genast går humöret och energin i botten. Jag tröstäter Marabou dark *med pistage*. Orkar inte riktigt fortsätta. Internettar. Snyter mig, både förkylningssnyt samt jagorkarintesprättaidetfinatygetochsedanbehövasyiendragkedjavilketalltidblirfultsnyt. Sover ett slag. F 38.00.

ICD-10 F23.0

Maskinen går för fulla muggar. Små svarta tygbitar ligger i små "organiserade" högar på golvet runtomkring mig. Jag glömmer bort att andas. Klipper. Nålar. Nålar ligger överallt. Små pappersbitar minner om att det fanns ett mönster en gång. Jag hoppas att det fortfarande gäller. Syr. Wrooom. Wrooom. Glömmer äta. Glömmer lätta på trycket. Glömmer gå ut. I bakgrunden hör jag Knut Knutsson prata om kurbitsmåleri. Men vem bryr sig om sån't när man kan sy sy sy. Mamma flyttar på en hög. Det är inte ok låter jag barskt meddela. Tala inte med mig. Jag är koncentrerad på gränsen till sypsykos. Wrooom. Wrooom.

Ur led är tiden

Spenderar en knapp vecka hos päronen på annan ort. Ett fyllt kylskåp och bastu gör att man mår rätt så bra. Veckans projekt är att påta ihop en balklänning. Det är inte ok att fortfarande använda samma som när jag finnig och pubertal gick på min första bal i årskurs nio. Nu blir det svart och ett snitt som minner om 40-talet. Det är tanken iallafall. Problemet är bara att jag inte är en noggrann människa utan nu när jag verkligen måste lägga manken till och göra allt ypperligt omsorgsfullt, så plagget senare sitter som en smäck, blir helt blockad. "Om jag vänder den här biten så blir det rätsidan...ellervänta...nu..nej...avig?" För att inte tala om att nåla så tyget räcker. Som en liten extra krydda till nervositeten sade butiksbiträdet att man icke ska sprätta i tyget. Hilfe hilfe. Måste ta djupa andetag. Andas andas.

Träffade käraste N "på stan" idag. Vi skulle fika. Och vad har hänt? Jo, vårt standardkafé när vi ses i barndomsstaden är borta. Urblåst. Kaputt. Ur led är tiden. Vi hittade ett annat ställe som hade godare kaffe. Puh. Nu har jag iallafall fått lite socialt umgänge denna veckan, vilket är tur eftersom alla andra syskon, vänner, har beslutat att icke attendera staden med stort V i påsk. Jo vars. Det blir jag och klänningen. Vi är tajta.

Bekväm vs. lat

Nu blev det såhär att jag inte kom iväg till gymmet. Alls. Regnljudet gjord att jag så att säga avstod. Det enda rätta är att dra med träningsattiraljerna till skolan och åka direkt. Men då måste man ju planera kvällen innan, typ som nu. Tror bestämt jag får packa chalmers-ryggan (nej jag går inte på chalmers men ni förstår).

Inte mycket händer annars. Mer än att aorta har kallats både korven och dammsugarslangen. Det är tröttsamt nu. Vi längtar efter vårt första påsklov på hela utbildningen i stort sätt. Ljuva ledighet, kom kom kom.

Möglosch möglisch

Ett antal kandidater skulle göra pricktest på varandra. Kat talar vitt och brett om att hon inte är allergisk mot något. Ingen annan i hennes familj heller. Men ack schå ack schå; helt out of the blue får hon en röd prick. Ett plus för aspergillus, mögelsvamp. Jo ja tackar ja.

Växt cirkus en dm, eller två!

Snart är de två sista veckorna på den internmedicinska placeringen till ända och jag tror nog att jag har växt sisådär 2 dm. Till skillnad från i höstas så har jag faktiskt haft lite koll, plus att jag har haft några riktiga pepp-jourer på akuten. Mycket att göra betyder att Kat vågar ta tag i saker, ordinera, diagnostisera och diktera. Allt under handledning såklart. Men några steg närmare läkare har jag kommit. Yeah. Och så har jag fått sommarjobb idag, jag trodde jag skulle på intervju men när jag kom upp på avdelningen hade jag redan fått jobbet helt enkelt. Känns mycket roligt och jag tror jag kommer få de adrenalinkickar jag behöver efter två somrar på psykäldreboende. För jobbet tackar jag C som tydligen gjort ett fint jobb där föregående sommar! Hejja!

Åh. Jag är fett tät.

Jag tycker verkligen det var värt att slösa ett papper på. Depressing på mitt konto dock.

"Pimp my Hb del II"

Projekt "Pimp my Hb" som iochförsig icke varit det mest strävsamt och slaviskt följda projektet i mitt liv har ändock gett enorma reslutat. Så till den milda grad att jag inte tillskriver min egen kosthållning den ökning på 20 som mitt värde har gått upp sedan i somras. Jag tror att naturen helt enkelt fått för sig att Kat nu ska kunna bli blodgivare. Nu har vi till och med fått en fin blodanalys på alla celler plottade i ett fint diagram med små färgglada moln. Det är lite smågalet hur nervös man kan bli för resultaten som framkommer i de laborationer vi gör på oss själva. Samtidigt som man alanyserar värdena till nästan patologisk nivå. Hey, sluta fåna sig, de är ju inom referensvärdena!

Över till något helt annat, i musikväg rekommenderas "Familjen" varmt inför helgen.

Nu kommer stormen. Jag har laddat med en BiB rött.

Random. Freeze.

Nämen! Det var ju inte omöjligt..

Sverker Jern har inte bara skrivit en fantastisk EKG-bok. Han är lärare också. Hejja hejja! Varför har jag genomlidit 8 h totalt förrvirrande och oförståeliga föreläsningar med en annan föreläsare jag icke nämner vid namn när SJ lär oss detta på 2 h? Och EKG känns ju enkelt helt plötsligt, och ganska roligt!

Shaky paky

Dagens skrämsel: en digital väckarklocka som varit dödförklarad sedan i somras (när jag råkade slänga den i golvet..fattar inte varför...harkel host) började plinga och nu tuffar den på så fint. Jag rörde den inte ens. Är det ett omen? Scäry stuff...

Dagens misär: hissen är trasig och jag hade tvättid på plan 7. Jag bor på 0. Behöver jag säga mer?

Annars är jag otroligt glad över at ha haft en av de softaste veckorna på länge länge. Klinisk farmakologi innebar endast förmiddagar i skolan och endast obligatoriskt på fredagen. Till på köpet har solen och den klarblåa himlen visat sig större delen av veckan. Helgen har gått i schlagerns tecken, smått otippat faktiskt.

By the way, mina tankar går till lilla A som jag anklagade för att vara bakis när hon lät otroligt ynklig då jag ringde vid halv tre. Hon har dock drabbats av calicivirus. Jag skäms och önskar henne ett lyckligt tillfrisknande. Puss.

Hjärtan i blåsväder

Jag ska inte skriva något om allahjärtansdag fast jag har lust. Hoho. Nej, jag har fördjupat mig lite i debatten om män och kvinnor och hjärtsjukdom. Om att kvinnor inte skulle tas på allvar i den svenska sjukvården. Jag var tvungen att kolla igenom den smått omtalade svtserien "Om ett hjärta" och se vad allt handlar om. Bilden som byggs upp är att kvinnor skickas hem medan män får undersökning efter undersökning och därefter observation. Kanske lite väl förenklat men ändock. Att män som har hjärtinfarkt har uttrålande bröstsmärta medan kvinnor har diffusa symptom. Vad finns i ordet diffust? En patient med använder sällan ordet diffust när hanhon söker som patient utan använder ord som faktiskt beskriver besvären, kankse illamående, magsmärta, yrsel, feberkänsla, "att hjärtat slår hårt", svettingar. Allt förutom bröstsmärta? Jag blev faktiskt lite arg på serien. Jag har absolut inte fått känslan av att kvinnor ej tas på allvar. Hjärtat finns som differentialdiagnos hos de flesta patienter man träffar på akuten, vi får lära oss att alltid utesluta detta. Alltid. Inbankat i våra små kandidathjärnor däremot är att bröstsmärta inte alls är det enda symptomet, även om det är det vanligaste för både män och kvinnor vid hjärtinfarkt. Söker någon för illamående och magsmärta måste man defintivt tänka smäppet längre. Ofta är det en liten gastrit/magkatarr men långt ifrån alltid. Diagnosen hjärtinfarkt ställs på tre kriterier: så kallade hjärtenzymer (proteiner som läcker ut vid hjärtmuskelskada), EKG-förändringar samt symptomet bröstsmärta. Man ska ha två av tre. Alltså behöver inte bröstsmärta vara med i symptombilden. Att serien tydligen utspelas på nittiotalet fattade aldrig jag. Och jag kan inte uttala mig om hur det var då, för då lallade jag runt på högstadiet och hade annat att tänka på. Denna debattartikel var väl på sin plats, skriven av yttersk kompetenta kardiologer.