Föreläsningsmaraton

Veckan var lite av en killer. Introföreläsningar på alla områden som kommer att studeras under hösten. Piueh. Vi blev, eller är kanske man ska säga, så fullmatade att ingen orkade ens vara social efter klockan 14. Då var det två timmar kvar av dagen. Men det verkar lovande. Jag tror (genom sömndimmorna) att lärarna verkar bra och pedagogiska. Kursen är ett underverk av organisation om vi jämför med medicinen, och det gör vi ju såklart. Jag ska lära mig skära nu. Skära skära skära. Kanske ett litet snitt iallafall? Eller en nål i någons likvor. Jag är öppen för förslag. Frågan är bara var mitt liv tog vägen. Jourerna ploppar ju upp när man som mest förträngt dom. På helgerna framförallt. Lövley.

Akut buk= "Ont i magen"

Då var skolan igång igen. Termin åtta här kommer vt05 skulle man kunna säga. Kursen som avslutar alla föreläsningar med att applådera. Igår var det sannerligen inte roligt att tänka på att jag skulle sätta mig i föreläsningsposition (kaffe, snus, snark) och vara på sjukhuset större delen av min vakna och halvvakna tid. För det är så kirurgkursen är vad jag har hört. Och det sade kursledaren idag också. Men dagen vände, fast jag gärna skulle haft en vecka ledigt till så var det ju roligt att träffa de long lost kursarna jag inte sett på hela sommaren av olika anledningar. Akut buk, here I come.

And I made the call.

En jordkaka kanske kan smaka?

Tacki! Alldeles varm i hjärtat.

Ja det blir jag minsann. Alla fina människor som uppmärksammade min lilla födelsedag. Små meddelanden på mobilen och på fb/fejjan. Om att jag är halvvägs till femtio och sån't fint. Tihi, nej jag har ingen ålderskris faktiskt. Alla samtal. Det ringde ju så fort jag plockat fram dammsugaren eller ställt mig vid disken. Hann inte alls med all den tråkiga städningen som jag hade planerat. Men det gör ju ingenting när jag får spendera dagen i telefon med älskade människor. Jag blir så lycklig över att ha er i min närhet, även om många är lite långt bort ibland.

Så kommer kombon hem och har köpt bakelser med flagga i! Som vi slänger i oss innan vi tillpiffade drar till Lokal för att fira lite till. Där lägger bartendern ner sin själ i varje drink. Favorit. Och där möter ju ännu fler underbara människor upp! Det var ett par år sedan jag hade en bra födelsedag. Nu kom den. Alldeles varm i hjärtat är jag. Needed that.

What's wrong?

Det är mindre än en vecka kvar till terminsstart. Det är en kurs jag längtat efter, kirurgi kirurgi kirurgi. Men jag vill inte. En obehagskänsla sitter i kroppen. Den har nog nog med sig själv känns det som. Men allt brukar ju bli bättre om jag har något att göra intalar jag mig själv. Försöker fundera ut om mindfulness är att låta saker och ting ha och ta sin tid (alltså vänta) eller ta tag i det nu. Ringa ett samtal. Mesen i mig vill vänta. Som vanligt. Mental spärr in deed. Det går inte att knappa in numret.

Välkommen till SJ...

Bokar sistaminutenbiljett tillbaka. Naturligtvis finns endast och endast plats i familjevagnen som denna gång återigen är samma vagn som bistron. Oroväckande lite batteri kvar i ipoden för att kunna avskärma mig hela resan. Underbart. Har Du tips på hur jag överlever barnskrik och lukten från sjuttielva olika sorters pastasallader och smörgåsar?

Förberedelser I like

Ibland är det gott att handla. Förbereder inför födelsedagsmiddag med familjen imorgon. Hey, alla fem kommer vara hemma samtidigt. Brace yourself's!

Ombyggnad pågår

Jag har slitit mitt hår, ja nästan, och jag har nu under tre timmar säkerligen haft malign hypertoni ty jag försöker designa om här. Jag gav mig in i html-djungeln och det var ju liksom rena rama grekiskan. Eller kräkiskan. Tapeten jag vill ha som bakgrund på sidorna hamnar på mitten mitt i texten till exempel. Kan någon komma hem till mig och fixa detta mot en flaska vin, GT eller något annat ur mina pärons lilla hylla?
Så länge har jag iallafall rett ut de allvarliga missarna. Lite tråkiga färger och så men det kommer bli bättre. Tror jag ska återgå till deckarnas underbara värld istället. För hälsans skull.

The noble art of plöjning

Men om man skulle ta å röra på fläsket

Efter mitt förra inlägg har jag haft lite svårt att fylla på här. Allt, ergo mina världsliga ting, har känts otroligt fåniga och banala. Men så kan det ju inte få fortsätta så nu är jag tillbaka, i hela min underbara skepnad.

Spenderar tid hos päronen och softar i huset. Space. Hade önskat mig vackrare väder än höstruskkänslan men man kan ju inte få allt. Efter tre dagar i soffan har jag nu på förmiddagen varit ute och motionerat kärlen lite ty min fasa är de äckliga placken som gärna nästlar sig in i kärlväggen och skickar iväg små trombbomber. Höstens projekt, laddar bara upp lite nu. Uppvärmning kallas det här i huvudet. Jag pysslar lite också. Och läser.

Bradykardi.

Barn ska inte dö. Ändå händer det. Alla insatser. Alla kämpar. Trycket hålls uppe med allt man kan tänka sig, albumin, blod, dopamin, adrenalin. Så tas beslutet. Sista stunden i mors famn. Barn ska inte dö. Ändå händer det.

Personalen är i det men ändå utanför. Sorg är inte ord nog.

Smygmys

Jag smygmyser i regnet. Det känns lite som höst, vilket inte verkar göra mig något alls just idag. Kurar i soffan med dator och eftermiddags-TV i form av ER på i bakgrunden. Men mot slutet av veckan får det gärna bli fint väder igen för snart är jag ju ledig. Ledig. Ligger fint i munnen. Mitt största problemo nu är att jag måste ge mig ut i detta rusk för att proviantera inför nattskiftet.

Cookies för finalen

Jag har precis avverkat mitt sista ordinarie pass med dagpersonalen som jag spenderat sommaren med. Bakade mina chocolate chip cookies så de skulle minnas mig. Nu känns det dock lite tomt. Jag har utvecklats i min yrkesroll, det känner jag. På säkert många olika vis, socialt och kunskapsmässigt. Men det är svårt att sätta fingret på det sannerligen. Framförallt en fantastisk inblick i arbetet på en intensivvårdsavdelning, ur flera yrkeskategoriers vinkel. Jag vet nu att jag har förmågan att arbeta lugnt och sansat i akuta situationer. Jag har skaffat mig en kontakt inom branchen som jag kan ringa om jag vill vara med på några procedurer i framtiden. Det är min första ty jag är inte född i någon läkarfamilj. Känns gott att det finns folk som faktiskt vill " värva någon inför framtiden" som Dr L uttryckte sig. Det är absolut inte omöjligt svarade jag och drömma kan man ju. Tillbaka har jag lovat personalen att komma när de ringer, men kommer jag en dag att återkomma som doc?