"Kan vi åka till Pluto du och jag?"

Var tillbaka på psykjobbet för första gången på nästan ett halvår i helgen. Jag var fasligt opepp men när jag väl kom dit var det riktigt roligt! Många glada återssenden och välkomnanden. De boende (eller vad man nu ska säga, är förvirrad fortfarande) var väl ungefär som vanligt, förutom en vi fick skicka in till psykakuten efter flera månaders mani. Den gängliga mannen som en sommar utbrast att han tappat rösten på höger öra satte mig på plats då jag frågade vad han egentligen gjorde gåendes halvböjd i korridoren med en servett på huvudet. "Får man inte lov att vara lite orginell?" Från klarhet till klarhet. Förärades även med frågan om inte jag kunde följa med till Pluto.
Har nu läst sista veckan på lungmedicin. Jag tror faktiskt att jag har förstått att inte allt är astma som piper samt hur gnidningsljud verkligen låter. Jag tror dock fortfarande att allt är sarkoidos, det kan sällan vara fel. Hade ganska roligt på det stora hela om vi räknar bort en småkatastrofal (enligt pedagogiska mått...) kandidatmottagning där läkaren jag skulle ha som handledare var ledig och ner kom en yberstressad doc som innan jag hunnit andas mellan frågorna i stort sätt var klar med min konsultation. Självförtroende ner kan man säga.

Hade tänkt berätta lite om kommande obefintliga boenden och så (ja jag sade upp kontraktet i fredags) men jag har sån djävulsk mensvärk trots ipren, alvedon och några gamla skruttar papaverin att jag ska krypa ihop i en liten hög nu. Tips någon?


Bildtexter fungerar ju inte så bra här men detta är dokumentation av M och J som provar diverse BIPAPS och respiratorer som hum, hjälper folk att andas. Sniggt värre.

Emotionally incontinent

Bänkade mig i fåtöljen med det lilla lånade fantastiska elementet vid fötterna. Som en liten hund. Känns mycket engelskt i min blommiga möbel och jag klädd i flanellpjamas i annat mönster. På tvn går ett program om barnmorskor. Jag tittar nästan enbart för att se om jag kan se små underverk födas utan att bli rörd och börja gråta. Det går 5 min. Torrt i ögat. Det går 12 min. Ögat lite fuktigt. Blinkar. Det går 17 min. Tårar skvalar. Nej, tydligen är jag inkapabel. Ska jag bli en doktor som gråter? Det passar sig inte när man t.ex. ska ge ett svårt besked. Jag får kolla nästa vecka igen och öva lite till.

Pleased to announce:

Ett stycke färdig klänning! Ganska stolt faktiskt. Komplimanger mottages tacksamt. Bortse från mitt vinterbleka ostädade yttre. Lite såkallat snofs kvarstår, men jag och klänningen måste ta paus nu- vi är inte bra för varandra i längden. Så, imorgon kan jag studera lite lungmedicin istället. Like that's gonna happen.

Glad påsk!

önskar KatBat och Groteskokycklingarna

Ny diagnos...

Well, gårdagen förflöt i ett underbart flyt. Det började likna ett klädesplagg och det satt till och med ganska bra. Idag har jag slitit med att sy en lång lång söm för hand, ni som känner mig vet att I DON'T DO THAT!!! Så var det dags för blixtlåset. Men vänta!? På bilden ser det ut som om det ska sättas fast här på vänster sida, där jag nogrannt och fint sytt igen. Genast går humöret och energin i botten. Jag tröstäter Marabou dark *med pistage*. Orkar inte riktigt fortsätta. Internettar. Snyter mig, både förkylningssnyt samt jagorkarintesprättaidetfinatygetochsedanbehövasyiendragkedjavilketalltidblirfultsnyt. Sover ett slag. F 38.00.

ICD-10 F23.0

Maskinen går för fulla muggar. Små svarta tygbitar ligger i små "organiserade" högar på golvet runtomkring mig. Jag glömmer bort att andas. Klipper. Nålar. Nålar ligger överallt. Små pappersbitar minner om att det fanns ett mönster en gång. Jag hoppas att det fortfarande gäller. Syr. Wrooom. Wrooom. Glömmer äta. Glömmer lätta på trycket. Glömmer gå ut. I bakgrunden hör jag Knut Knutsson prata om kurbitsmåleri. Men vem bryr sig om sån't när man kan sy sy sy. Mamma flyttar på en hög. Det är inte ok låter jag barskt meddela. Tala inte med mig. Jag är koncentrerad på gränsen till sypsykos. Wrooom. Wrooom.

Ur led är tiden

Spenderar en knapp vecka hos päronen på annan ort. Ett fyllt kylskåp och bastu gör att man mår rätt så bra. Veckans projekt är att påta ihop en balklänning. Det är inte ok att fortfarande använda samma som när jag finnig och pubertal gick på min första bal i årskurs nio. Nu blir det svart och ett snitt som minner om 40-talet. Det är tanken iallafall. Problemet är bara att jag inte är en noggrann människa utan nu när jag verkligen måste lägga manken till och göra allt ypperligt omsorgsfullt, så plagget senare sitter som en smäck, blir helt blockad. "Om jag vänder den här biten så blir det rätsidan...ellervänta...nu..nej...avig?" För att inte tala om att nåla så tyget räcker. Som en liten extra krydda till nervositeten sade butiksbiträdet att man icke ska sprätta i tyget. Hilfe hilfe. Måste ta djupa andetag. Andas andas.

Träffade käraste N "på stan" idag. Vi skulle fika. Och vad har hänt? Jo, vårt standardkafé när vi ses i barndomsstaden är borta. Urblåst. Kaputt. Ur led är tiden. Vi hittade ett annat ställe som hade godare kaffe. Puh. Nu har jag iallafall fått lite socialt umgänge denna veckan, vilket är tur eftersom alla andra syskon, vänner, har beslutat att icke attendera staden med stort V i påsk. Jo vars. Det blir jag och klänningen. Vi är tajta.

Bekväm vs. lat

Nu blev det såhär att jag inte kom iväg till gymmet. Alls. Regnljudet gjord att jag så att säga avstod. Det enda rätta är att dra med träningsattiraljerna till skolan och åka direkt. Men då måste man ju planera kvällen innan, typ som nu. Tror bestämt jag får packa chalmers-ryggan (nej jag går inte på chalmers men ni förstår).

Inte mycket händer annars. Mer än att aorta har kallats både korven och dammsugarslangen. Det är tröttsamt nu. Vi längtar efter vårt första påsklov på hela utbildningen i stort sätt. Ljuva ledighet, kom kom kom.

Möglosch möglisch

Ett antal kandidater skulle göra pricktest på varandra. Kat talar vitt och brett om att hon inte är allergisk mot något. Ingen annan i hennes familj heller. Men ack schå ack schå; helt out of the blue får hon en röd prick. Ett plus för aspergillus, mögelsvamp. Jo ja tackar ja.

Växt cirkus en dm, eller två!

Snart är de två sista veckorna på den internmedicinska placeringen till ända och jag tror nog att jag har växt sisådär 2 dm. Till skillnad från i höstas så har jag faktiskt haft lite koll, plus att jag har haft några riktiga pepp-jourer på akuten. Mycket att göra betyder att Kat vågar ta tag i saker, ordinera, diagnostisera och diktera. Allt under handledning såklart. Men några steg närmare läkare har jag kommit. Yeah. Och så har jag fått sommarjobb idag, jag trodde jag skulle på intervju men när jag kom upp på avdelningen hade jag redan fått jobbet helt enkelt. Känns mycket roligt och jag tror jag kommer få de adrenalinkickar jag behöver efter två somrar på psykäldreboende. För jobbet tackar jag C som tydligen gjort ett fint jobb där föregående sommar! Hejja!