onsdag 26 mars 2008
Emotionally incontinent
Bänkade mig i fåtöljen med det lilla lånade fantastiska elementet vid fötterna. Som en liten hund. Känns mycket engelskt i min blommiga möbel och jag klädd i flanellpjamas i annat mönster. På tvn går ett program om barnmorskor. Jag tittar nästan enbart för att se om jag kan se små underverk födas utan att bli rörd och börja gråta. Det går 5 min. Torrt i ögat. Det går 12 min. Ögat lite fuktigt. Blinkar. Det går 17 min. Tårar skvalar. Nej, tydligen är jag inkapabel. Ska jag bli en doktor som gråter? Det passar sig inte när man t.ex. ska ge ett svårt besked. Jag får kolla nästa vecka igen och öva lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är ett dilemma det där med gråtigheten. Jag grinade definitivt när jag var med på första förlossningen, och på första, andra, tredje....och fjärde snittet också. (Å andra sidan är glädjetårar nog accepterade. Det som skrämmer mig mest är precis som du säger, kommer man att snörvla när man ska lämna svåra besked?)
mårr: ja det återstår väl att se helt enkelt. Inser ju att man i akuta situationer blir ganska lugn å jobbar på. Men i mer emotionella...ja kanske skärper man sig för att man innerst inne vet att man måste?
Jag tror bestämt att det är skillnad på att gråta glädjetårar när ett nytt liv äntligen kommer ut till sina längtande föräldrar och att bli alltför empatisk/emotionell med sina patienter. Däremot kanske det kan slippa igenom någon tår när man lämnar glädjande besked? Så tror jag. Återstår att se hur det blir...
madelene: ja glädjetårar är accepterat. Men inte andra...Jag får dock känslan av att det är lättare att tygla de glada tårarna. Jag tänkte att jag försöker med dom först helt enkelt.
Skicka en kommentar