....how depressing...

Här sitter jag med en pizza och en flaska rött. Kändes som det enda rätta, men hur deprimerande är inte jag?

Femtio män i frack som sjunger ljuvligt

On the other side tji fick hon

Imorgon blir det dags att byta sida igen. Sitta där på andra sidan skrivbordet eller vad det nu blir. Inte vara den som ställer frågorna. Utan vara i underläge. Jag vet inte vad som ska hända. Hoppas att min känsla av att vara ifrågasatt kan försvinna snart. Egentligen var det vara en människa som gjort det, men det är svårt att släppa. En oprofessionell j**el. Å andra sidan bävar jag lite för andra saker. Nu är jag kryptisk, men det får ni ta. Vissa vet. Andra inte. Så är det här i livet.

För övrigt så var det troligtvis ingen app. Kanske en rupturerad ovarialcysta med peritonitretning. Check.

En novis på kirurgi tolkar muscular defense...

Temat på denna vecka är utlokalisering på mindre sjukhus. Ni vet, man går upp ännu tidigare och gör akuten halvt osäker på stället. Vi i min grupp har ju lyckats med att i stort sett inte alls ha lärt oss någon "vanlig kirurgi" än fast vi är igenom halva kursen. Men med ypperlig handledning så går det ju! Och bannemej, jag tror att jag har hittat min första app (blindtarmen alltså...). Lite oklassiskt ställe men desto mer klassiskt muscular defense och släppömhet över Mc Burney's. Håll tummarna, fortsättning följer, tror jag...

Hipp hipp!

Då kören var på rephelg fick syskonen mina som fyller 29 respektive 32 år idag varsin stämsång med texten Ja må de leva i present av mig. Hipp hipp hurra!

Helgen har varit ofantligt trevlig, jag har skrattat så tårarna runnit vid flertalet tillfällen. Hårdträning inför julkonserterna som går av stapeln vid första advent och ett ätande av icke denna världen. Ty vi sjunger och fikar. Så sattes L och jag på att toasta sittningen på lördagkvällen. Galant får jag nog ta och uttrycka mig med tanke på vår absolut helt ringa, obefintliga, förberedelse. Det är en underbar samling människor det ska sägas. Att humorn är på topp gör ju inte saken sämre. Oh, superman. Jag är så glad att jag hittade kören.


Ser att det varit över 10 000 besök på denna egocentrerade sida! Det styrker egot lite extra. Hur som helt är det otroligt roligt.

Every breath you take eller älskade larynx

Där satt den!

Tuben!

Jag gjorde allt alldeles själv. Barnsligt stolt. Jag vet att typ alla lyckas med detta, men jag började tvivla på min egen förmåga. Att för första gången få det där fina koldioxidet i utbyte när jag ventilerar gav mig ett stort fett leende som satt kvar rätt länge. Det krävdes en islänning och 14 timmar på sjukhuset för detta.

"Är det på riktigt eller drömmer jag?"

Gjorde en pre-opbedömning på en patient idag. Så kommer jag in på salen och säger hej. Jag håller masken och undrar om det börjar kännas lite snurrigt nu. Han vill väldigt gärna säga något och jag lyfter på den. "Åh det är ju DU!" uttrycker han, ler, och somnar. Det gjorde min dag. Jag kräver så lite.

Men dra något ruttet över dig will ya'?

Ner som en pannekanka som Pippi skulle sagt. Veckans handledare gör att detta kommer bli en pina. Pina. Orkar inte ta upp varför. Tur att konserten min kära kör hade gick superbt och att jag har fått en god öl på Bishop's. Ty humöret lär inte vara på topp mer i veckan. Hur kan en människa bara draaaaaaaaaaaaaaaa ur all entusiasm jag kände förra veckan? You are not allowed to eat me. Talk to the hand. Etc. Mm.

Från underbara A:

"Släpp allt jäkla brudtvivel och go for it!"

Mantra.

I shall try. In deed I shall try. TRY.

"it don't mean a thing..."

..if it ain't got that swing doap, hoppla hej! Var och prövade mina darriga ben på lindyhopdansgolv igår kväll. Provapåkurs kallades det och lite steg fick jag koll på. Sedan det här med att kombinera, ayayay! Men svetten rann, jag garvade, och insåg att detta vill jag lära mig. På något vis bör det gå, I think. Stort plus var storbandet och alla dessa folk jag kände som också dök upp! Nu är det dags för en ytterligare göranyttigasakersöndag. Synd bara att tvätt inte ingår ty det skulle onekligen behövas, men i detta hyreshus tvättar vi inte på söndagar. Tänk på vilodagen så att du helgar den, det gick att göra när man hade hemmafru hemma. Eller hemmaman. I ain't got that.

There's no place like home.

Tror jag hittat hem. Kommer framtida arbetsgivare att fatta det?

Sedan är det oerhört fint när sköterskor liksom vill lära mig att koppla dropp, dra läkemedel etc med formuleringen att "en dag står du där och är ansvarig, jag investerar inför framtiden"! Make's me happy. Istället för att mumla något om att patienter inte borde vara nåldynor. Det sätter ju inte alls press på mig. Nej då. Himla tur att pvk:n satt där den skulle.

Men nu skulle vi inte vara negativa.

God natt!

"sniffing the morning air..."

...men längre kommer jag icke. Jag fattar icke hur den där tuben ska komma rätt, hur bra insyn av stämbanden jag än har. Och det spelar ingen roll att jag får beröm för laryngoskoptekniken. Tuben hamnar likt förbannat i esofagus. Stod nästan jämfotahoppande i korridoren idag av ren och skär frustration och bönade om bra tips från dr J. Han gör sitt bästa för att förklara och få mig att lyckas.

I övrigt flyter livet på, jag är kung på att hålla fria luftvägar även med enhandsgreppet. Dock är det så att jag önskar att mina händer var en anings större. But hey, what can you do?!

Lyckades även sätta nål utan blodbad idag vilket känns som en vinst. Det blir så pinsamt när patienten och bordet blir alldeles rött...

Ikväll ska jag ta min stäm-moderliga plikt på allvar och bjuda mina små andrasopraner på soppa, focaccia och stämrep inför nästa veckas konsert. Du kommer va? Så det är hög tid att jäsa deg.

Over and out från en fortfarande lika pepp dr Kat.

"I love it, love it, love it!"

Yeah! Jag började anestesiplaceringen idag och efter lite turer hit och dit fick jag äntligen en handledare. And he's good! Efter cirka fem minuter på operationsavdelningen så står jag där och preoxygenerar. Försöker hålla fri luftväg, men jag är tydligen lite för mesig. The doc tar över, ger mig ett handfast grepp och låter mig ta laryngoskopet. Jag känner mig hemma men ändå så otroligt grön. Lyckas få till en vy så jag ser epiglottis, det kära epiglottis, men där tar det stopp. Han får sätta tuben. Men nästa gång tänker jag, jävlar anamma, då är det jag som trycker ner skiten.

Dr J bombarderar mig med frågor som han tvingar mig att tänka fram svar på. Under dagen var jag ett stort fån. Men hey, jag tror det kommer lösa sig. För jag är otroligt pepp. Jag meddelade honom lite snyggt att detta kanske, kanske är en av de specialiteerna jag tänkt mig, så nu är det upp till honom att få mig mer inspirerad. Han antog utmaningen.



Det må se lätt ut. Det är det inte. Än.

"It's the first time she's in an elevator"

Jag har tagit mig tid att vara hemma och dona idag. Till skillnad från förra helgen alltså. Jag har varit min egen hemmafru och lagat fisksoppa, bakat det fantastiska brödet att äta till samt bakat chokladrutor med glasyr och kokos till kören imorgon kväll. Helst hade jag velat korka upp en Chablis eller liknande och bjudit en vacker man på middag. Jag tror det hade varit uppskattat, men vem det skulle vara, det är oklart. Jag har gått och blivit kärlekskrank. Sällskapet fick istället bli Lizz Wright som jag återupptäckt, söndagen till ära. Hon har en gudomlig stämma och har fått ljuda genom lägenheten flera gånger om. Tack T för att du introducerade henne för mig.

Nu började visst Pretty woman på tv. Den kan jag ju inte se för många gånger. "Big mistake, huge!"

Många svåra samtal...

Veckan som gått har innehållit onkologi. Känslorna har stegrat sig under veckan för att idag riktigt riktigt gripa tag i en. Unga, palliativa patienter som skulle kunna vara mina vänner eller jag själv. Vi har samtal om att lämna svåra besked. Om recidiv är värre än första gången man får ett cancerbesked. Om att vara en ärlig men ändå empatisk doktor. Om att finnas där på det sättet just den patienten behöver. När det inte längre finns bot utan hoppet får vara att förbättra livskvalitén, få hoppas på ett extra år eller månad. Blir jag någonsin så duktig att jag kommer kunna formulera mig på rätt sätt? Professor R är en inspirerad herre som växt under denna veckan. Han har klara mål över vad vi behöver veta och delar med sig av historier som vi minns. Om smärta. Om tillfällen där det inte gått som han tänkt. Det grabbar tag i hjärtat. Han sätter punkt och undrar om vi har några frågor. Men klumpen sitter i halsen inte bara på mig. Blanka ögon. Frågorna kommer nog imorgon. Eller nästa vecka.

Hur man pusslar ihop timmarna

Well. Jag finns här omkring men har inte riktigt kommit till skott å det sista med skriverier. Fredagen innehöll den otippade happeningen att jag under en ypperligt trevlig after work på Byns bistro blev erbjuden att följa med till operan för att njuta Mozarts requiem. Detta verk inklusive magnifik kör och balettkoreografi gjorde onekligen att nackhåren reste sig. Även de små gåsahåren på armarna fick träna lite grann. Efter att ha hostat mig igenom nätterna i veckan (nej ingen kunde skriva ut underbar hostmedicin åt mig...) var jag nu rätt schleten och somnade på stört när jag kom hem. Klockan sex och fyrtiofem stämplade jag in på jobbet för ett stapplande dagpass där jag hade han om bebbe som inte gillade blöjbyte utan tyckte att det var en bra idé att under tiden poxa cirkus 56 och anta den där gråblåmelerade färgen vi inte gillar. Men hey, då fick jag ju anledning att jobba upp takten och se där, tillsut hann han knappt märka att jag bytte. Inte pappan heller. Vilken seger. Sedan var det dags att hoppa på bussen till Jönköping för farbrors femtioårskalas och därmed släktkalas. Vissa hade jag inte sett på länge och farmor kände inte igen mig eller min syster. Hon krymper för varje gång, blir lite ynkligare och ynkligare. Rösten blir mindre och hon ler hela tiden, ett leende som berättar att hon inte riktigt hänger med i svängarna längre. Min farmor, hon har varit en enorm förebild för mig. Men det tar vi en annan gång. Hon är värd ett alldeles eget inlägg. Lagom till halv två tillbaka i staden för ytterligare ett arbetspass. Var förvånansvärt pigg idag dock. Kan det vara solen och den vidunderligt vackra hösten?