Glomerulonefrit och Spindelskivlingsskrämsel

Veckan har spenderats tillsammans med grupp VII i njurarnas värld. Det är ett virrvarr av elektrolyter och GFR, av kreatinin och sekundär hyperparathyroidism. Jag kan aldrig lära mig vilket hormon som sätter fart på osterclasterna och vice versa. Men det ger sig väl kanske en vacker dag. Lätt dumförklarad blir man dock när mina kära kursare har berättat det för mig både en och sjutton gånger.

Var tvungen att fråga professor njure hur det är med salt och blodtryck, för jag har försökt hävda för familj att så länge man har ett bra blodtryck och är frisk så är det inte så farligt att salta för kroppen har så finfina system för att reglera balansen av natrium, klorid och andra trefliga joner. Och hey, jag hade rätt! Har man lite njursvikt eller tendens till högt blodtryck så höjs trycket eftersom njurarna inte är så bra på att reglera balansen längre. Det osmotiska trycket gör då att mer vätska samlas i blodbanan och vi får hypertoni. Men som sagt, om man VET att man har bra tryck och ett fint kreatininvärde så behöver man inte skämmas för om man tycker om salt.

Sedan kommer jag aldrig någonsin våga plocka någon annan svam än vanliga kantareller, trattisar samt kanske en och annan Karl-Johan, sedan Svamp-Johan berättade om giftiga svampar och dess effekter. Om man äter en flugsvamp blir man snabbt sjuk och snabbt frisk. Om man däremot äter en spindelskivling insjuknar man efter några dagar med smärta i ryggen och akut njursvikt med dialyskrav. No mercy där inte.

Nördvarning blev det på detta men men. Det får Du leva med!

In your face!

Ja, läs här.

Dagens soundtrack: Vintern dör - Jakob Hellman

Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad mot fasaden
emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till
Tänk dig, stå i pjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför och skuggan målar mönster
Och vintern dör

Jag promenerade genom stan, satte mig i solen som faktiskt värmde. Tinade upp och bemödade mig till och med att le mot de jag mötte. Hade turligt nog Mara Lee's bok Ladies i väskan, den förgyllde sanenrligen min kvalitétstid i solen. Köpte tulpaner till mitt nystädade hem och drack en cappu scuro tillsammans med vänner på Da Matteo's. Typiskt bra söndag. Vad lite sol kan göra.



Mitt hem är inte så pjåkigt iallafall.

Depo-Medrol i en liten ask

Jag har spenderat veckan med att klämma på leder i stort sätt. En mycket välorganiserad vecka där lärarna är mycket engegerade. Reumatologi är inte så där överdrivet flashigt även om alla läkare försöka få fram att det är så otroligt spännande nu med alla nya fantastiska läkemedel, till exempel av typen Remicade. För att inte tala om revolutionen Methotrexate. No shit sherlock liksom. Det ÄR fantastiskt. Men allt går lite för långsamt för min smak. Ronden som Gud glömde, från åtta till tolv, det är ta mig tusan inte min kopp te över huvud taget. M yttrade orden är vi klara nu när det var 2/3 av patienterna kvar, vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. Under desa timmar fick vi också på nära håll uppleva den härliga hiearkin då manlig nästanöverläkare vägrade lyssna på den kvinnliga randande medicinaren. som faktiskt tipsade om hur man kunde rädda en patients liv. Det gav mig verkligen ingen lust att vara kvar där. Men att från crappy göteborgsregnblåst i fredags morse få krypa ner i 38-gradig bassäng för morgongympa, det var helt å hållet fantastiskt för min trötta, ledsna kropp.

Eftermiddagen spenderades på jeansjakt tillsammans med A och M, ytterst trevligt men det slutade som vanligt när jag letar byxor; jag kom hem med en klänning istället. Det är sån't som händer, lite för ofta. Men egentligen, vem behöver jeans när man kan ha strumpbyxor och klänning i mjukistyg?

Everybody but me

Något bör hända snart. Något måste hända snart. Allt känns platt och neutralt, jag behöver action. Jag vill uppleva. Något. Regnvintern gör ingen människa glad. Ge mig inspiration! Inte ens middag med vin eller ytterst trevligt seminarieplugg med semla på Brogyllen får mig över den grådassiga spärren. Tro nu inte att jag är deprimerad eller så, jag är bara allmänt trött på att livet går sin gilla gång. Kanske Du har tips på sånger som fångar den känslan men inger lite pepphopp?

Don't be afraid

Du är väl inte rädd för kvinnan till höger? ->

Lite av varje så att säga

Veckan som gått:

Inga misslyckade blodgaser check
Ett stycke elkonvertering utförd av undertecknad check
Dumförklarad gånger en check
Peppad gånger flera check check check
Bästa jouren på akuten hittills check
Inte så j***la stursk gånger en check
Mitt livs mest obehagliga upplevelse check
Haft en släng av meningit? check
Sovit 13 h i sträck check
Varit horisontell check
Promenerat vid havet i dimma och storm check
Duggat med gött resultat i akutmedicin check
Behövt en karl som kommit med mat check

De olika stadierna av sorg?

Ja, du får klicka för att bli av med blurret och kunna läsa. Fler än jag och E som känner igen oss? Det är alldeles för höga blodtryck och hjärtinfarkter omkring mig på dagarna för att inte tänka på vad man stoppar i sig.

Dunkelidunkelidunk.

Så mår huvudet. Jag brukar mest bli lite trött dagen efter. Jag har pillrat men det har inte hjälpt. Det var så oerhört trevligt att träffa lite long lost kursare igår. Först liten tapasmiddag hos Å och sedan bjöd S på stor födelsedagsfestbaluns. Och där infann sig folk jag inte träffat sedan november. Det kanske inte låter så länge, men det är onekligen lite separationsångest nu när vi delas upp på olika sjukhus, klassen är uppluckrad. Nu ska jag lägga mig i horisontalläge igen. Hur värt är inte det?

Undan från sängen, jag skjuter.

Idag har det HLR:ats (hjärtlungräddats) på låtsas. Hur mycket man vet att det inte alls är på riktigt så infinner sig ändå en liten speedad känsla med ett litet litet adrenalinpåslag. Vi insåg snabbt att 30 kompressioner som är det nya, istället för 15, är ganska många och ganska jobbiga. Jag erkänner att de amerikanska termerna snurrade i huvudet och jag ville gärna säga "push 1 mg of epi" och "clear" istället för "ge 1 mg adrenalin" och "undan från sängen jag skjuter". Men svenska känns faktiskt mer på riktigt. Tror jag måste sluta vara en sådan "ER-junkie". Med armar som spagetti ska jag nu plocka upp akutmedicinboken och läsa om KOL samt Laurells för att en gång för alla lära mig tolka blodgas på riktigt riktigt. Hoppas jag.

"LPK är en Fellini"

Temadagar om hematologi har faktiskt varit riktigt roliga, det trodde jag absolut inte att jag skulle tycka, med tanke på att det är den specialiten som har högst dödlighet inom internmedicinen. Bra handledare, bra diskussioner samt cristabiopsi att åskåda. Men höjdpunkten är Dr N. Man vet inte riktigt om han skämtar eller är allvarlig när han kliver in i vårt grupprum kl 13:00, kastar en blick på tavlan där vi kluddrat hela förmiddagen för att förbereda oss och utbrister "Ni behöver ju inte mig, det är lika bra att gå" och vänder på klacken. Grupp VII sitter kvar smått perplexa och tittar på varandra. Sedan börjar ett nervöst skratt att bubbla fram, tills iaf jag gråter. Han kommer naturligtvis tillbaka. Och kryddar varenda mening med något allmänbildande om Damokles svärd eller "LPK är en Fellini" (läs: 8,5). Och utbrister efter att han demonstrerat hur man palperar fram det bästa stället att sticka benmärgsbiopsin på S: "Nu när du visat rumpan får du visa framfötterna också" och lämnar således över ordet till densamme att presentera nästa fall.