Jag har spenderat veckan med att klämma på leder i stort sätt. En mycket välorganiserad vecka där lärarna är mycket engegerade. Reumatologi är inte så där överdrivet flashigt även om alla läkare försöka få fram att det är så otroligt spännande nu med alla nya fantastiska läkemedel, till exempel av typen Remicade. För att inte tala om revolutionen Methotrexate. No shit sherlock liksom. Det ÄR fantastiskt. Men allt går lite för långsamt för min smak. Ronden som Gud glömde, från åtta till tolv, det är ta mig tusan inte min kopp te över huvud taget. M yttrade orden är vi klara nu när det var 2/3 av patienterna kvar, vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. Under desa timmar fick vi också på nära håll uppleva den härliga hiearkin då manlig nästanöverläkare vägrade lyssna på den kvinnliga randande medicinaren. som faktiskt tipsade om hur man kunde rädda en patients liv. Det gav mig verkligen ingen lust att vara kvar där. Men att från crappy göteborgsregnblåst i fredags morse få krypa ner i 38-gradig bassäng för morgongympa, det var helt å hållet fantastiskt för min trötta, ledsna kropp.
Eftermiddagen spenderades på jeansjakt tillsammans med A och M, ytterst trevligt men det slutade som vanligt när jag letar byxor; jag kom hem med en klänning istället. Det är sån't som händer, lite för ofta. Men egentligen, vem behöver jeans när man kan ha strumpbyxor och klänning i mjukistyg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, ronden som Gud glömde. Eller nåt. Men det var verkligen precis likadant när vi var där -vid elva frågade jag hur många patienter som var kvar och vi hade hunnit med typ 5 av 18. Suck.
Mm, tur att det var kaffepaus i mitten. Annars hade jag gått av alldeles.
Vi hade faktiskt ingen kaffepaus. ve och fasa. det var under nyårsveckan med stängda avdelningar så vi hade hela gruppen på samma rond dessutom. jag roade mig med att gå med alla i gruppen och visa var nyckeln till personaltoan hängde när de blev nödiga... så kom man undan lite iaf.. :)
Skicka en kommentar