Åh. Jag är fett tät.

Jag tycker verkligen det var värt att slösa ett papper på. Depressing på mitt konto dock.

"Pimp my Hb del II"

Projekt "Pimp my Hb" som iochförsig icke varit det mest strävsamt och slaviskt följda projektet i mitt liv har ändock gett enorma reslutat. Så till den milda grad att jag inte tillskriver min egen kosthållning den ökning på 20 som mitt värde har gått upp sedan i somras. Jag tror att naturen helt enkelt fått för sig att Kat nu ska kunna bli blodgivare. Nu har vi till och med fått en fin blodanalys på alla celler plottade i ett fint diagram med små färgglada moln. Det är lite smågalet hur nervös man kan bli för resultaten som framkommer i de laborationer vi gör på oss själva. Samtidigt som man alanyserar värdena till nästan patologisk nivå. Hey, sluta fåna sig, de är ju inom referensvärdena!

Över till något helt annat, i musikväg rekommenderas "Familjen" varmt inför helgen.

Nu kommer stormen. Jag har laddat med en BiB rött.

Random. Freeze.

Nämen! Det var ju inte omöjligt..

Sverker Jern har inte bara skrivit en fantastisk EKG-bok. Han är lärare också. Hejja hejja! Varför har jag genomlidit 8 h totalt förrvirrande och oförståeliga föreläsningar med en annan föreläsare jag icke nämner vid namn när SJ lär oss detta på 2 h? Och EKG känns ju enkelt helt plötsligt, och ganska roligt!

Shaky paky

Dagens skrämsel: en digital väckarklocka som varit dödförklarad sedan i somras (när jag råkade slänga den i golvet..fattar inte varför...harkel host) började plinga och nu tuffar den på så fint. Jag rörde den inte ens. Är det ett omen? Scäry stuff...

Dagens misär: hissen är trasig och jag hade tvättid på plan 7. Jag bor på 0. Behöver jag säga mer?

Annars är jag otroligt glad över at ha haft en av de softaste veckorna på länge länge. Klinisk farmakologi innebar endast förmiddagar i skolan och endast obligatoriskt på fredagen. Till på köpet har solen och den klarblåa himlen visat sig större delen av veckan. Helgen har gått i schlagerns tecken, smått otippat faktiskt.

By the way, mina tankar går till lilla A som jag anklagade för att vara bakis när hon lät otroligt ynklig då jag ringde vid halv tre. Hon har dock drabbats av calicivirus. Jag skäms och önskar henne ett lyckligt tillfrisknande. Puss.

Hjärtan i blåsväder

Jag ska inte skriva något om allahjärtansdag fast jag har lust. Hoho. Nej, jag har fördjupat mig lite i debatten om män och kvinnor och hjärtsjukdom. Om att kvinnor inte skulle tas på allvar i den svenska sjukvården. Jag var tvungen att kolla igenom den smått omtalade svtserien "Om ett hjärta" och se vad allt handlar om. Bilden som byggs upp är att kvinnor skickas hem medan män får undersökning efter undersökning och därefter observation. Kanske lite väl förenklat men ändock. Att män som har hjärtinfarkt har uttrålande bröstsmärta medan kvinnor har diffusa symptom. Vad finns i ordet diffust? En patient med använder sällan ordet diffust när hanhon söker som patient utan använder ord som faktiskt beskriver besvären, kankse illamående, magsmärta, yrsel, feberkänsla, "att hjärtat slår hårt", svettingar. Allt förutom bröstsmärta? Jag blev faktiskt lite arg på serien. Jag har absolut inte fått känslan av att kvinnor ej tas på allvar. Hjärtat finns som differentialdiagnos hos de flesta patienter man träffar på akuten, vi får lära oss att alltid utesluta detta. Alltid. Inbankat i våra små kandidathjärnor däremot är att bröstsmärta inte alls är det enda symptomet, även om det är det vanligaste för både män och kvinnor vid hjärtinfarkt. Söker någon för illamående och magsmärta måste man defintivt tänka smäppet längre. Ofta är det en liten gastrit/magkatarr men långt ifrån alltid. Diagnosen hjärtinfarkt ställs på tre kriterier: så kallade hjärtenzymer (proteiner som läcker ut vid hjärtmuskelskada), EKG-förändringar samt symptomet bröstsmärta. Man ska ha två av tre. Alltså behöver inte bröstsmärta vara med i symptombilden. Att serien tydligen utspelas på nittiotalet fattade aldrig jag. Och jag kan inte uttala mig om hur det var då, för då lallade jag runt på högstadiet och hade annat att tänka på. Denna debattartikel var väl på sin plats, skriven av yttersk kompetenta kardiologer.

Krispigt

Hittade mangeln i huset igår, efter sisådär 1,5 års boende.Fast jakten har kanske inte varit den intensivaste. Men doften av nymanglade lakan är ljuvlig. Frasigheten när man kryper ner, mmm. Kan nog bli ett nytt beroende.

Film filmare filmast

Filmspektaklet Göteborgs filmfestival har ju gått av stapeln och som vanligt kommer jag igång lite för sent med filmtittandet. När det redan visats film i ungefär en vecka går Kat på den första filmen. Lovade i ett svagt ögonblick att gå på Lars and the real girl kl 22.30 en onsdagkväll med rond kl 8 dagen efter. Men herrejisses vad värt det var. Lars är en inte helt normal människa, Lars tycker inte om att röra vid folk eller röras vid eftersom det gör ont på honom då. Lars beställer en "real size" docka som han introducerar som sin flickvän för familj och vänner. Filmen handlar om reaktionerna runtomkring. Säga vad man vill, men när man är nära tårar när en plastdocka begravs på film så är man sannerligen berörd. Den var sjukt rolig också by the way.

Freddagkvällen spenderades tillsammans med den fyrfaldigt oscarnominerade Juno. Sannerligen underhållande om en självständig sextonårig tjej med skinn på näsan som råkar bli gravid och inte löser saken med abort. Tydligen hoppar abortmotstådarna jämfota av glädje i USA, och det kan man ju säga vad man vill om. Men detta känns inte som det centrala. Med ett fånleende på mina läppar får jag 90 minuter rapp dialog, feelgoodfeeling och en av de bättre filmerna på länge. Soundtracket rekommenderas varmt det med!

Så idag spurt med två filmer. Först iväg till Aftonstjärnan, en underbar gammal biograf. Såg ryska Best of times. Det kändes aldrig som om det var en bra tid för någon. Det var totalt obegriplig och jag fick inte sympati för en enda av karaktärerna.

Dagen räddades dock av den danska Just another lovestory. Trodde i min enfald och naivitet att det skulle vara ett romantiskt feelgooddrama. Så var icke fallet. Det var en riktig nagelbitare, eller nej, jag kunde inte ens förmå mig att bita på naglarna. Spänningen steg genom hela filmen och vi kunde inte sitta still. Ljudet av ett bankande hjärta var återkommande vilket inte gjorde det hela mindre nervkittlande. Axlarna uppe vid öronen, händerna för munnen och en publik som inte kunde hålla inne med känslouttryck. Efteråt var jag lite småchockad. Och ur synk med världen. Omtumlande. Ljuvligt.

Boost for mouth and brain

Alltså. Seriöst. Tur att den kostar femti pix så jag inte kan inköpa denna gudomliga glass alltför ofta. Det är verkligen terapi i en liten burk. Iallafall för några minuter.

Sorgsligt

"En sak ska vi lära oss av det här; det är att ta vara på alla stunder. Även de dåliga. För de kommer inte heller tillbaka."

T kom med veckans sanning.