Alltså. Seriöst. Tur att den kostar femti pix så jag inte kan inköpa denna gudomliga glass alltför ofta. Det är verkligen terapi i en liten burk. Iallafall för några minuter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
6 kommentarer:
Amen gudars, fifan så god den där är. Alltså jag dör *dör*
dom är ju värsta hippies som gjort den där glassen. dom kanske har i lite majja. men jag ska vara ärlig, jag har aldrig ätit den. jag gillar inte glass speciellt mycket. men jag måste testa den där. absolut. imorn. eller kanske i helgen. nångång när det inte ilar i tänderna och när mamma inte står i köket och gör god kladdkaka. då kanske.
Mård: Trilla av pinn kan man göra för mindre, slurpetislurrp. Undrar hur många man kan klämma på en vecka?
Loathing: testa. ja. det är det enda rätta. Vem är du förresten? Blir så vansinnigt nyfniken på vilka som läser mina nerplitade ord. Välkommen.
jag är loathing. eller det är väl nånting jag kallar mej antagligen. jag vet inte om jag döptes till det när jag var liten. jag vet inte heller hur jag kom in på din blogg, men på nåt sätt var det i alla fall och jag kikar nog in lite då och då och läser.
tjohaj
Jag är visserligen gift med en psykolog - men den bästa terapin han kan ge mig är Chocolate Therapy. (fast Cookie Dough är nästan exakt lika god)
fru k: Hoho, nå kommer han hem med den lilla glassburken åt dig ibland? Cookie dough var min favorit under min tid i London, har nästan blömt bort den, men minns att den var otroligt god, men väldigt söt. Och om jag skulle välja idag så får det nog bli terapin. Mm, så är det.
Skicka en kommentar