Mittutbildningsgalej!

Igår gick det av stapeln; T6 firade att vi kommit till mitten med stor baluns på Hvillan. Mycket förberedelser har det varit, fantastiskt folk har engagerat sig och resultatet var strålande! Pyntat till max då temat var Glamour. 83 vackra människor minglade till livemusik, hallon och mousserande i handen. Uppklädda till tänderna var kursarna. Som grädde på moset hade vi fem hedersgäster i form av våra favoritföreläsare. Kvällens toastpar gjorde ett helt underbart jobb, jag finner knappt ord! Middagen gick rasande fort med tal, sång, partytrick och allt annat som hör en sittning till. Jag gick omkring med ett fånleende hela kvällen, nästan kramp i kinderna, all anpänning inför tillställningen med all planering släppte så sakteliga. Dansgolvet fylldes snabbt och höll sig partey partey tills lampan tändes. Sedan kom vi på att vi ju får en timme till just denna natt. Så det dansades ännu mera. Den röda boan var överallt. Lycka. Thank God for daylight saving!

Mycket i huvudet, mycket att tänka på

Sedan sist har jag lärt mig att lägga bedövning och göra suturer i en disktrasa. Den billigaste från coop ska det tydligen vara, den är tjockast. Alltså kan jag nu ta bort edra födelsemärken. Sugna? Hoho. Jag har också stått på operation och kännt det rycka i kirurgnerven. När min C tänkte att hon ville sy tänkte jag att jag vill skära. "15 blade please". Imorgon firar vi att vi nått mitten av utbildningen med stor baluns, det är mycket att tänka på, mycket i huvudet. Jag försöker hålla alla trådar i luften och har långa listor på saker att göra. Känner att det kommer bli bra. Mycket bra. Iiiiiih!

Dermatologi- en prövning

Nu vankas det fyra veckor dermatologi och venerologi. Jag har bävat lite. Och idag har jag insett att det kommer bli värre än jag trott. Detta blir en prövning för mitt psyke, att matas med bilder bilder bilder på nekrotiska sår, gangrän (kallbrand) blåsor, tumörer. Jag har faktiskt inget större problem att det det live, på patienter. Bilder blir så makabert på något sätt. Det kryper i hela mig. Ändå sitter jag nu här med en bildbank på datorn att ta sig igenom en gång eller hundra. Tydligen föder kliniken upp fluglarver, och levererar i Norden. Fungerar ypperligt till att rensa upp i sår och få dom att läka, sår som skulle inneburit amputation. Fantastiskt, naturligt och helt hysteriskt wacko. De kan inte garantera att de inte rymmer dock. Det kryper i hela mig. Hah. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska. Nu vankas hemagjord falafel med klyftpotatis och yoghurtsås.

Sova II

Två upprop. Föreläsningar. Bära kompendier. Brist på middag. Direkt till kören. Sova. Snälla. Sova. Ja. Nu får jag sova.

Sova.

Jag vill sova. Snälla. Sova. Snark. Går inte. Måste på två upprop. Sova.

"Gonna set my heart at ease"

Gårdagen gick helt i sångens tecken, den eminenta damkören hade i uppdrag att förgylla excamenscermonierna på Chalmers och det gjorde vi med den äran! Balklänningen åkte på igen (det är verkligen dags att skaffa något nytt sådär efter 10 år med samma...) och med bland annat sopran2:s paradnummer Pengar som gräs sades det adjöss till csn och goddagens till förvärvsarbete. Mellan dag- och kvällsgigen hanns det med en konsert med manskören och deras besökande tyska kör. Vi är så stolta över våra pojkar, de låter fantastiskt, fantastiskt bra. Gåshuden smyger sig på någon gång under varje konsert. Sedan var det då dags för underhållning under stora middagen: Vi började duktigt. Andra låten, den som egentligen sitter i ryggmärgen på ren och skär reflex ville inte riktigt. Först fel toner. Då blir det aldrig bra. Mellanskål. Sedan tror jag att det blev rätt toner. Vi försökte lite längre den här gången, men ack nej. Det lät för jävligt. Mellanskål. Nu blev det pinsamt, men vi kom iväg därifrån med hedern i behåll då vi på tredje försöket lyckats arbeta upp en aggressivitet och "Sentimental journey" har nog aldrig sjungits så starkt förut. Serenad och en avslutande schlager och vi kom därifrån med hedern i behåll. När vi väl var i gång rusade vi in på MK:s sittning och rev av lite låtar, jubel jubel jubel och med den tyska kören har nog aldrig isobaren varit så testosteronstinn. Tolvtimmars med kören. Puh.

"Nej då kanske man inte ska ge penicillin moahahahaha"

För att sammanfatta denna dagen: Om man kan en fråga idag blir man glad, om man inte kan en fråga bryr man sig inte. Dagen innan tentan är som den alltid brukar vara, jag vill bara ha det gjort.

Angående rubriken är det nog bara läkarstudenter som envisas med att skratta.

Tentapluggsbootcamp eller "Det är mycket nu"

Tre dagar har spenderats i en sommarstuga utanför Strömstad. Vi bunkrade mat, godis och frukt för en halv armé och Bib'sen hade fadern i huset placerat i skafferiet. Ett och ett halvt kilo kaffe fanns också att tillgå. Jag, A och C har studerat gamla tentor så det står härliga till! Vissa ups and downs. Jag skriker och sparkar på alla frågor om immunsystemet, eller framförallt på frågorna om receptorer och cytokiner hit och dit, jag är totalt inkapabel till att lära mig. Jag har ingen lust heller. Däremot sitter antibiotikan där som en smäck, det bara flyter på. Jag är utsedd till antibiotikanörden, moxifloxacin here i come. Har insett flera gånger om att en spolmask vill vi inte ha, och jag kommer icke icke bada i mystiska sjöar hur förföriskt vackra de än är. Tror jag. Jag vill ha detta överstökat nu, har bara 142 små frågor kvar att gå igenom i en ny konstellation imorgon.

Hungrig.

Har nu gått ner mig i allt vad infektioner och antibiotika innebär, fram tills nu har det bara varit roligt och intressant. De två senaste dagara har jag mest suttit och bläddrat i mina papper och önskat att måndagen ska komma för då börjar vi gå igenom gamla tentor. Det ÄR verkligen så jag lär mig, interaktivt, inte bara läsa läsa läsa. Blev ypperligt glad då telefonen ringde i fredags och jobbet som jag trodde glömt bort mig och min hyra behövde mig på lördagskvällen. Välbehövlig paus från allt vad mig själv heter så att säga. Det var lugnt och skönt förutom en närabajsupplevelse vi icke skall tala mer om här. Mitt halvdestruktiva beteende att äta popcorn till kvällsmat kom fram igen för första gången sedan olofshöjstiden. Nu är jag oerhört hungrig så snart bjuds det på smoothie och hembakt bröd. Och du! Pest eller kolera? Jag skulle lätt välja kolera så länge jag får 2 grova nålar med 20 liter vätska samt en brits med hål i.

Testing testing

Då var det dags! Våga! Jag kan ta det mesta, tror jag.

1 Vad tror du att alla andra tycker om mig?
2 Snusar jag?
3 Dricker jag alkohol?
4 Röker jag?
5 Skulle du stå ut att bo med mig i två år?
6 Skriv en mening där mitt namn är med
7 Tycker du att jag har bra musiksmak?
8 Har vi samma humor?
9 Skulle du våga dela säng med mig?
10 Vad är jag bra på?
11 Vilket yrke skulle passa mig?
12 Min sämsta egenskap?
13 Är jag självisk?
14 Har jag gjort något bra för dig?
15 Vilket/vilka uttryck använder jag ofta?
16 Tänker du kopiera det här så att jag får svara på ditt?

No pendling thanks halleluja

Åh; trevlig grupp att spendera resten av hösten med och hela våren. Internmedicin + hud börjar och jag behöver inte pendla till sjukhus utanför stan. Istället fick jag sjukhuset jag önskat, inte närmast men det med gott rykte. Jiha! I övrigt är jag trött på mitt kylskåp till lägenhet, det är bara oktober och inte ens minusgrader än, ändå sitter jag med ullsockar, filt och tofflor på mig. Blir det kallare så åker mössan fram. Lägg ett norrläge på detta. Under veckan gled ännu en lägenhet ur händerna på mig, ge mig flyt någon!

Höst i allén

En smula stolthet fattigare

Jaha så var det dags att byta buss mitt i morgontrafiken. Jag går av bland dom första och naturligtvis lyckas jag trampa snett och tadaaaa ramla av bussen. Bokstavligt. Blickar som säger ojojoj vad pinsamt, bäst att jag inte frågar hur det gick, hon skäms nog. Ehh ja. Snabbt upp på fötter ställer mig och väntar. "Hur gick det? Det kunde gått illa lilla vän" hör jag bakom ryggen. Liten tant med gräddbakelse (vitt lockigt hår) ser oroad ut. Jag ler och vill mest att bussen ska komma. Och önskar att jag hade någon med mig att skratta med för att lätta upp den tryckta stämningen jag tydligen skapat på hållplatsen. Mina fina strumpbyxor gick sönder alldeles och mitt knä tittar ut smått ledset och skrubbat ordentligt. Linje 505 räddar mig, byter om i en hast och inser att det snabbt blir en röd och gul fläck på den vita byxan. Fint. Ber handledaren om ett plåster. Av princip är jag emot men det ser ju ganska oaptligt ut onekligen. Han insisterar på att titta. Hey; jag är tillbaka på lekis igen.

Ensemble, c'est tout

Åh. När jag traskade ut igenom sjukhusets dörrar igår var luften alldeles krispig. Drog djupa andetag. Från spårvagnens fönster såg jag kungsparkens trädkronor sila igenom ett gyllene ljus som speglade sig i vallgraven. Det var oerhört vackert och jag fylldes av en lycklig känsla. Kliché kliché. Men det var precis vad jag behövde. På bussen upp för backen hamnar jag mittemot en adonis med en rubiks kub. Han ser ut att dona planlöst med den, inte så intresant. Sedan, drar han på tempot, och innan bussen arbetat sig upp för backen var han klar! Klar! "Shit va snabbt" utropar jag och inser sedan att jag nu avslöjar att jag stirrat, på kuben och på hans fina ansikte. Han möter min blick och ger ifrån sig ett överraskat skratt. Han hävdar att det kanske var rekordtid. Jag måste av. Jag förstår att han memorerat diverse lösningsdrag på internet eller liknande. Men det spelar ingen roll. Han skulle vara något för mig, ack oh ve han lämnade mitt liv med buss 16. Kvällen avslutades med fransk film, "Tillsammans är man mindre ensam", den lät mig få tillbaka en liten dutt av känslan jag fick när jag läste boken. Underbart.