Ensemble, c'est tout

Åh. När jag traskade ut igenom sjukhusets dörrar igår var luften alldeles krispig. Drog djupa andetag. Från spårvagnens fönster såg jag kungsparkens trädkronor sila igenom ett gyllene ljus som speglade sig i vallgraven. Det var oerhört vackert och jag fylldes av en lycklig känsla. Kliché kliché. Men det var precis vad jag behövde. På bussen upp för backen hamnar jag mittemot en adonis med en rubiks kub. Han ser ut att dona planlöst med den, inte så intresant. Sedan, drar han på tempot, och innan bussen arbetat sig upp för backen var han klar! Klar! "Shit va snabbt" utropar jag och inser sedan att jag nu avslöjar att jag stirrat, på kuben och på hans fina ansikte. Han möter min blick och ger ifrån sig ett överraskat skratt. Han hävdar att det kanske var rekordtid. Jag måste av. Jag förstår att han memorerat diverse lösningsdrag på internet eller liknande. Men det spelar ingen roll. Han skulle vara något för mig, ack oh ve han lämnade mitt liv med buss 16. Kvällen avslutades med fransk film, "Tillsammans är man mindre ensam", den lät mig få tillbaka en liten dutt av känslan jag fick när jag läste boken. Underbart.