torsdag 14 februari 2008

Hjärtan i blåsväder

Jag ska inte skriva något om allahjärtansdag fast jag har lust. Hoho. Nej, jag har fördjupat mig lite i debatten om män och kvinnor och hjärtsjukdom. Om att kvinnor inte skulle tas på allvar i den svenska sjukvården. Jag var tvungen att kolla igenom den smått omtalade svtserien "Om ett hjärta" och se vad allt handlar om. Bilden som byggs upp är att kvinnor skickas hem medan män får undersökning efter undersökning och därefter observation. Kanske lite väl förenklat men ändock. Att män som har hjärtinfarkt har uttrålande bröstsmärta medan kvinnor har diffusa symptom. Vad finns i ordet diffust? En patient med använder sällan ordet diffust när hanhon söker som patient utan använder ord som faktiskt beskriver besvären, kankse illamående, magsmärta, yrsel, feberkänsla, "att hjärtat slår hårt", svettingar. Allt förutom bröstsmärta? Jag blev faktiskt lite arg på serien. Jag har absolut inte fått känslan av att kvinnor ej tas på allvar. Hjärtat finns som differentialdiagnos hos de flesta patienter man träffar på akuten, vi får lära oss att alltid utesluta detta. Alltid. Inbankat i våra små kandidathjärnor däremot är att bröstsmärta inte alls är det enda symptomet, även om det är det vanligaste för både män och kvinnor vid hjärtinfarkt. Söker någon för illamående och magsmärta måste man defintivt tänka smäppet längre. Ofta är det en liten gastrit/magkatarr men långt ifrån alltid. Diagnosen hjärtinfarkt ställs på tre kriterier: så kallade hjärtenzymer (proteiner som läcker ut vid hjärtmuskelskada), EKG-förändringar samt symptomet bröstsmärta. Man ska ha två av tre. Alltså behöver inte bröstsmärta vara med i symptombilden. Att serien tydligen utspelas på nittiotalet fattade aldrig jag. Och jag kan inte uttala mig om hur det var då, för då lallade jag runt på högstadiet och hade annat att tänka på. Denna debattartikel var väl på sin plats, skriven av yttersk kompetenta kardiologer.

7 kommentarer:

Christian Carrwik sa...

På medicinakuten missar nog ingen en hjärtinfarkt. Frågan är om det fungerar lika bra när en (kvinnlig) patient ringer vårdcentralen för att be om en akuttid för nydebuterade diffusa magsmärtor och tyngdkänsla i bröstet.

"Jaha, har du CKMB-stegring eller ST-lyft"?

Anonym sa...

Att få kontakt med vårdcentralen är alltid ett problem om man bor i Göteborg oavsett diagnos.

Är det Internetrevolutionen-Carrwik som kommenterar? I så fall har jag läst din bok.

KatBat sa...

CC: well ja där har vi kruxet. Honhan kmmer väl troligen inte ens fram... Frågan är om den så kallade könsskillnaden ligger i att en kvinna ringer vc medan en man åker till akuten? Jag vet inte så egentligen vill jag nog ha det osagt...

DTK: Kontakt fås ju som sagt ej med vc. Sedan när man väl kommer fram får man tjata om tid, för sköterskan man pratar med hävdar att man inte hör till vårdcentralen man bor i stort sett granne med, fast man istats där. Den var finfin. Vårdcentralstillgängligheten är ett annat och minst lika sorgligt kapitel.

Christian Carrwik sa...

DTK: Ja, högst densamme.

Anonym sa...

Ja göteborgs primärvårdsorganisation av idag är ett skämt, farmför allt känslan av att befinna sig i en gigantisk tombola när man får olika besked från olika håll och sjukvårdsorganisationens mål verkar vara att alla skall rada upp sig i axxessakutens väntrum.

Var i kontakt med vården senast någon gång 1998/99 och nu i år, det har blivit markant sämre tillgänglighet!

Anonym sa...

Carrwik: Seriös karriärswitch du gjort!

KatBat sa...

tombola, det var det bästa uttrycket jag hört=) känns mittiprick. Kräjsi shit det här.