...men längre kommer jag icke. Jag fattar icke hur den där tuben ska komma rätt, hur bra insyn av stämbanden jag än har. Och det spelar ingen roll att jag får beröm för laryngoskoptekniken. Tuben hamnar likt förbannat i esofagus. Stod nästan jämfotahoppande i korridoren idag av ren och skär frustration och bönade om bra tips från dr J. Han gör sitt bästa för att förklara och få mig att lyckas.
I övrigt flyter livet på, jag är kung på att hålla fria luftvägar även med enhandsgreppet. Dock är det så att jag önskar att mina händer var en anings större. But hey, what can you do?!
Lyckades även sätta nål utan blodbad idag vilket känns som en vinst. Det blir så pinsamt när patienten och bordet blir alldeles rött...
Ikväll ska jag ta min stäm-moderliga plikt på allvar och bjuda mina små andrasopraner på soppa, focaccia och stämrep inför nästa veckas konsert. Du kommer va? Så det är hög tid att jäsa deg.
Over and out från en fortfarande lika pepp dr Kat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Snart sitter tuben där ska du se.
doc: well inte idag heller, ett försök. Men hey, pvkerna sitter där de ska. Speciellt stolt över den som jag prickade ganska säkert, trots mumlande från en annan på salen att "dessa patienter inte ska vara nåldynor". Tror man möjligtvis att man blir duktigare under en sån press?
kat, säkerligen inte. Men jag trodde patienter var nåldynor? Är det något jag missuppfattat?
Näh, enilgt mig har du rätt! -och även enligt narkospersonalen på salen. 2 infarter minst ska man ha!
Skicka en kommentar