Där satt den!
Tuben!
Jag gjorde allt alldeles själv. Barnsligt stolt. Jag vet att typ alla lyckas med detta, men jag började tvivla på min egen förmåga. Att för första gången få det där fina koldioxidet i utbyte när jag ventilerar gav mig ett stort fett leende som satt kvar rätt länge. Det krävdes en islänning och 14 timmar på sjukhuset för detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Härligt! Inte för att jag tvivlade ett dugg du skulle fixa det, men verkligen duktigt gjort!
Tjoho! Just det där har jag aldrig lyckats med (ska sanningen fram har jag bara testat en gång, på ett barn, det var inte läge att stå och fippla om vi säger så), fy bubblan så kul för dig!
dok: hohoho! Så säker ska vi nog inte vara, hahaha!MAn tackar för uppmuntringen=)
M: Oj. Ja, där står man ju inte så gärna och fipplar...barn är läskiga, allt går så otroligt fort..
Hurra!:) Heja dig!
Det är så uppiggande att läsa din blogg, kära du!
Grattis, sträck på dig och var stolt. Även om de flesta klarar det så småningom, så var det första gången DU gjorde det.
hanna: Hihi!
johanna: Åh! jag blir upp över öronen glad när du säger så! Kram (och så var det ju alldeles för längesen vi hördes av...)
drw: Det har jag gjort! Var så säker. Och det är rätt coolt det här, att man vet hur man ska göra när det kniper. Hoahoahoa!
Skicka en kommentar