I hasorna...

Den första gång jag blir varse dig är en sen kväll i väntan på bussen hem. Jag har hoppat av spårvagnen och där står du. Pratandes i telefon. Det är inga vackra ord du slänger ur dig. "Du ska akta dig jävligt noga. Hör du vad jag säger? Det kan gå illa, illa det säger jag dig" repeteras om och om igen. Jag försöker se opåverkad ut då du slänger arga blickar mot mig. Hela du andas psykos alternativt högsometthus. Eller både och, jag har icke läst psykiatri än. Knutpunkten är allmänt känd för att vara tillhåll för otrevliga människor. Min buss kommer. Tydligen hans också. Min mage knyter sig lite grann då du helt sonika utan att avsluta något samtal med avslutningsfras eller trycka av telefonen lägger ner den i fickan. Du har bara pratat med dig själv, eller mig? hela tiden. Väntar in i det längsta med att trycka stopp. Du hoppar av på samma. Magen knyter sig mer. Jag önskar att jag hade ett annat vapen än mobiltelefonen i fickan ty vägen över parkeringsplatsen känns oändligt lång. Men du svänger av och jag tänker inte på dig på två veckor.