Bäbis vaknar, blir arg arg arg, går ner i saturation. Jag går ner i tuben och suger ett antal gånger. Men blir marmorerad i ansiktet. Jag bedömer att hon behöver sedering och larmar sjuksköterskan. En situation jag kan hantera även om adrenalinet strömmar. Missnöjd och orolig moder uttrycker med misstro i rösten: "Om jag vore du skulle jag akutlarma!"
"Men det är JAG som jobbar här" överraskar jag mig själv med att säga. Sköterskan kommer och ger sedering till max. Senare fick jag akutlarma, men det berodde på bradykardi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Way to go Kat! Jag är så impad av dig. Du verkar rewla på IVA. Själv tampas jag med tungrodd byråkrati i Afrikas folktätaste land. Det är inte alltid så kul.
Grymt darling!!
Du vet bättre än mammorna, hur oroliga de än är...
Ses ikväll! :)
simon: hehe rula är att överdriva, men ibland får man ryta till tydligen. Det där med byråkratin, jag håller verkligen tummarna. Har ni alls kunnat börja??? Sega och ovilliga att hjälpa till verkar de vara...
karin: ja, jag må ju icke vara en sk. "duktig mamma" men mina uppgifter är rätt tydliga. Ett akutlarm är ett hjärtlarm, ajjabajja.
Harligt Kat! Pondus till max tycker jag det ljudade som.
ja..trist att det ska behövas. Men trodde knappt jag hade det i mig så att säga.
Det mesta brukar dyka upp med erfarenhet.
Det är nog inte lätt att vara varken orolig mamma eller ung ul som inte får det förtroende hon förtjänar...
Eländes elände!
Ruling-katten! :)
dp: tack gode gud, men jag är icke ul än utan usk denna sommar. Ehe. Då ska man ju vara mycket förstående och så, och det kan jag, till en viss gräns. Tydligen. Oron kan jag mycket mycket väl förstå, men att inte flytta på sig när man vill kamma fram och få ungen att andas, det kan jag icke förstå. Faktiskt.
mary: Trying to=P
Skicka en kommentar