Det har återgigen varit helgjobb som gällt för eder usk. Igår när jag trillar in ser jag att det bara står rum fyra efter ett namn, nämligen mitt. Men hum tänker jag, det är väl två små små patienter där minner jag mig. Och mycket riktigt. Det som sades inte skulle hända för vikarier har hänt, jag blir själv på två barn. Tänker till, ska jag acceptera detta? Har jag övertro på min kvalificering nu när det faktiskt känns ok? Hur som, vi var för få personal så det var bara att ta ett djupt andetag och ta rapport på två barn i värmen. Jag hade att göra, det ska sägas. Jag fick organisera och planera för dagens och kvällens händelser som jag inte gjort tidigare. Logistik. En liten bebbe som får ångest av allt slem som sätter sig i tracken och som bajsar med livet som insats (det är ingen ovanlighet på stället kan jag meddela) och ett extuberat barn som vägrade vakna till ordentligt där jag gjorde alla manövrar jag kunde komma på som kunde få henne att sänka sitt pCO2 lite granna bara. Hej och hå nu suger vi lite i näsan och hej och hå nu studsar jag dig lite i sängen. All reaktion jag får är en blick med ena ögat. Jahaja. Maskinern plingar från båda sängarna men jag har kontroll på läget my god! hinner till och med alla kontrollerna i tid. Vill dock meddela att jag är ypperligt tacksam över att ha blivit placerad med en grym sjuksköterska denna helg.
För att ladda för söndagens pass åkte jag och C till havet för ett par dopp och lite stekning. Varmt. Jag klagar icke. Dagens arbete blev att ta hand om två post-op och lära mig föra anestesijournaler, de var för övrigt enklare än ivas egna. Puh. Jag fick lägga om EDA-kateter och nu efter sju veckor börjar jag bli vän med tejparna. Vi har haft våra duster, tejparna, saxen och jag. Sedan är det tydligen väldigt roligt att se en bortkommen med-stud försöka sätta ihop laerdalballonger med alla dess tusen delar. Men, jag bjuder på det. Hoppas de fungerar som de ska nu, annars får jag verkligen skämmas nästa gång det blir akut.
Detta kan vara ett av de tristaste inläggen, men det skrivs på begäran av Mulle. Känn dig hedrad, I followed your wish.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag fann inlägget både bra och charmerande. Trevlig insikt.
(måhända är jag förvisso lite partisk rent intressemässigt)
doc: Åh. Så bra då=9 Nu blev Kat glader. Vilken insikt var trevlig? kanske är lite seg i huvudet efter en dag i solgass.
Insikten i att man kanske trots allt kommer klara av allt sådant där, även om det i dagsläget för mig känns aningens övermäktigt. Får väl se hur allt blir till hösten med start av PU och dylikt.
Men ska noteras att jag längtar som få. Till och med i den grekiska ö-världen fanns en längtan till höstens procedurer.
Skadat?
doc: Jopp, det ÄR en go' känsla! Om skadat?Ja lite kanske, men vem är inte det? Och vem har sagt att det är fel att vara lite skadad?
det låter som att du kan en väldans massa. själv fattar jag ingenting av det du skriver :)
laila: Haha, vi är väl helt enkelt olika nischade du och jag. Hoho.
Tackar för rapporterandet, det är uppskattad läsning nu när man klarat av det planerade av dagens id på medicinavdelning B.
mulle: Hihi, är alla bortåt 100 år där igen? Helt sjukt när jag var där vad gamla fölket var.
Skicka en kommentar