Som Astrid Lindgren inledde sina telefonsamtal, vad jag har hört. Om detta kan det spekuleras, men att geriatrikveckan verkligen är döden, döden, döden kräver ingen som helst övertanke. Det är så. Långsamt kvävs de små kandidaterna till tonerna av kursledare som inte har någon som helst hyfs, utan dyker upp 25 minuter sent utan att ursäkta sig, babblar på om hennes barnbarn, hennes allra älskade barnbarn. Och hennes lilla snutt till 21-åriga son, å han är så go' så förstår vi. Och hennes mamma. Och hennes man. Och all god mat hon brukar laga. Åh, lite timjan det är gott minsann, och sparris förstår ni, himmel vad gott med lite hollandaisesås till. Vadå, får ni inte låna era föräldrars ICA-kort när ni behöver? Äta i matsalen? Det är väl bara att ringa era föräldrar? Klart de hjälper er med det. Vi sjunker längre och längre ner i stolarna i konferensrummet där vi skulle ha någon form av seminarie. Om vi kunde ta och återgå till patientfallet kanske? gör A ett försök. Och sedan ett till. Det går, i ca 5 minuter. Luften tar slut.
Tydligen är det inte bättre på de andra sjukhusen heller.
Gamla människor är också människor. Gamla människor får sjukdomar. Gamla människor har många sjukdomar. Gamla människor har mycket läkemedel. Gamla människor blir sjuka av läkemedel. Ta bort ett läkemedel i taget. Gamla människor tål inte NSAID. Så, sammnfattat. Någon som har något att tillägga?
Jag tror kursen har tagit ut sin rätt. Tentan om två små veckor. Stressen kommer nog vilken dag dom helst. Jag kan inte ta in mer kunskap. Tur att detta är sista veckan.
Jag får spel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Låter väldigt stressande när de inte kan försöka ens.
Håll ut. Gött med sista veckan med antar jag trots allt.
Spel får man.
Det är synd att just geriatrikundervisningen tydligen suger svårligen överallt - för det är ganska KUL ju, irl. Just det där att de har så jäkla många, både av läkemedel och sjukdomar gör det ju faktiskt till en sjujävla utmanning...tycker jag då, ba.
Hang in there, katten!
bb: jag håller ut, trust me.Alldeles för nära målsnöret för att lägga ner nu=P
mårran: ja, jag undrar verkligen hur svårt det kan vara att få till en vecka där vi faktiskt lär oss vilka som blir accepterade för ger och på vilka grunder. Det är nästan, nästan allt jag begär. Typ.
Du fixar den där kursen som en oljad räkmacka. Lätt. :)
Doktoranden: Hej, välkommen och tack för lyckosparken! Jag hoppas på det samma, att kirra tentan som en oljad vetekaka med västkusträkor på. Mycket majjo, typ. Trevligt att du hittat hit! Hur gick det till? Mitt ego blir bara större och större.
Mycket majjo räcker absolut till. Faktum är att jag känt till din blogg ganska länge, i princip sen du startade den förra året. Då skrev jag dock en annan blogg (som jag avrundade finalt för bara några dagar sedan) och under ett annat namn. Numer skriver jag med en viss grad av anonymitet och med en helt annan inriktning vilket i många fall är ganska befriande. Vem vet, med lite detektivarbete a blogghistorik kanske du kan klura ut who I am.
Och jo, bloggegot tar ibland sig själv på lite för stort allvar.
doktoranden: Well, kan nog vara så att jag gissat vem du är nu. Det där med temabytet knäckte nöten. Tror jag. Hum. Kanske?
Skicka en kommentar