Hodie hodie!

Så har vi avverkat tre julkonserter på två dagar. Med varierande kvalitet men ändock över förväntan! Allt kändes så b efter det långa repet i måndags när alla bara blev tjuriga.

Men så står man där, med hundra andra sångare och har en fullsatt kyrka framför sig. Det är sannerligen underbart.

foto: Johan Sjögren

Patientflöde

- kvinna med kramper och samtidig hematemes. Läggs in.
- gallstensanfall gånger 2. Smärtlindring.
- plötsliga intensiva buksmärtor. Hjälper möjligtvis ranitidin?
- dränering av abcess på intimt ställe.
- Liten tant på remiss med frågeställning urinretention. Finns 43 ml i blåsan. Det enda felet hon själv kan komma på i undersökningstillfället är att hon kanske är lite
väl alert. Det tyckte inte jag. Hon ville prata. Det fick hon. Lite. Sedan hem gladeligen.
- sutur i handflata på äldre herre.

Med bra handledning klarar man det mesta! Och får känna sig som en som faktiskt klarar detta en dag. Jag var tydligen en resurs. Handledaren håller visst i station på praktiska provet som nalkas. Känns positivt. Dock råkade jag yppa att jag knappt sett ett rektoskop. Det skulle jag nog icke gjort...

Komplexitet.

Jag har insett att jag lider av "slutatyckaattjagärsåotroligtduktig"-komplex. Framförallt från föräldrasidan. I can't take it. Men det klart de ska få vara stolta tycker ni kanske. Men jag tycker att det räcker att jag är lite stolt över mig själv en gång i veckan eller så. För egentligen så fattar jag inte vad som är grejjen. De är ju stolta över mina syskon också, I'm well aware. Men jag kan icke ta det. Alls. Berättade inte om jobbet, tänkte det kunde vänta, men en liten fåglisch viskade i deras öra. Snälla Bullen, vad ska jag göra?

Helg med flyt och flytande

Min resa till Ståkkolm var synnerligen fruktbar. Ja, det ordet diskuterades länge och väl igår, men om vi kom fram till något vettigt det vet jag faktiskt inte. Mer än att det rullar så fint när man uttalar det.

För jag fick mitt första doktorsjobb. Först lite småchockad, så till den milda grad att jag hoppade på fel håll på tunnelbanan. Sedan lycklig. Men nu har läskigtfasen varat nästan 48 timmar. Får skaffa ny namnskylt och hoppas på att någon tror på mig där i de alldeles för stora kläderna. Jag måste dock meddela att vissa kontakter nog spelade roll för min anställning, "väns vän" fick bli en liten vit lögn. Fast Mården och jag inte träffats irl förrän efter intervjun. Men det var en himla tur att vi stämt träff efteråt så jag fick tacka! Och synnerligen trevligt, jag hoppas jag får hälsa på flera gånger nu när jag troligen blir huvudstadsbo över sommaren. (Lite majskrok på ena koftärmen hittade jag senare på kvällen.)

Kvällen spenderades i min systers kök tillsammans med kära vänner till mig och min syster. Tiden bara rann iväg och flaskorna blir fler och fler och den ljuvliga daahlen som tillagats lade sig underbart i magen. I avbokade morgondagens spinningpass runt kl ett I think. Och vi förundrades över hur klichévarning "liten världen är" då snören och connections drogs mellan oss och vännerna vilken person vi än pratade om. Jag njöt av att ha dragit ihop dessa. Och minsann, nog kanske det finns en lägenhet med promenadavstånd till mitt lilla jobb åt mig i sommar. Vi håller tummarna.

Prepare, förbereda, ladda...

Jag har ätit frukost.
Duschat.
Sminkat.
Varit nervös.
Blivit lugn.
Druckit kaffe.
Piffat håret lagom mycket.
Försökt fundera ut bra formuleringar.
Blivit nervös igen.
VILL ATT TIDEN SKA GÅ.
Glömt bra formuleringar.
Vill bara ha det gjort.
Vill att chefen ska kasta sig i mina armar och säga: "Henne ska vi ha!"
Hur gör man?

Plastik fantastik

Nu är jag lite pepppopp igen. Har haft två dagar av plastikkirurgi och har idag assisterat på två magar. Jag fick sy en hel del och har lärt mig lite nya stygn som kan vara bra att plocka fram, liksom ess i rockärmen så att säga. Sydde ihop snittet och tjohej, godkännt av plastikkirurgen himself. Hann bli lite svettig dock. Men nu är jag inte nervös för att sätta nålen i någon längre. Det känns gött.

Men har man roligt får man betala. Jag känner mig som efter första praktikdagen på termin ett: genomtrött av anspänning och entusiasm. Jag däckade i soffan när jag kom hem vid fem och har inte lyckats röra mig sedan dess. Eller jo, jag har kokat idealmackaroner som jag åt med ketchup, i soffan. Jag måste packa nu ju egentligen då kosan imorgon kväll går mot huvudstaden. Move my.

In bloggo veritas

Ok. Nu är det så att jag blivit utmanad av både Mårr och Mård att avslöja sju sanningar som jag inte skrivit om tidigare. Håll till godo.

Copypastat från Mårr: "De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

- Jag har väldiga problemos med höger och vänster. Jag vet ju egentligen att goddaghanden är höger och den andra då liksom blir vänster av sig självt, men det hjälper ju inte i praktiken. Jag måste tänka efter typ sjutton gånger på vilken sida levern sitter på just den patienten som ligger på britsen när det är dags för bukstatus. Så länge det är den lilla petitessen går det väl an dock. Tror att fenomenet kan ha att göra med att jag inte vet om jag är höger eller vänsterhänt, precis som Mårr. Skriver med vänster, men varje nytt verktyg i min hand gör mig förvirrad. Det går ju att använda lite hursom helt enkelt, beroende på placering av mig och eventuellt objekt. Tur att man måste hålla laryngoskopet med vänster tex, för då har jag ju inget val.

- Pelargoner är en liten svaghet. Men det ska vara gammeldagsa saker och inte de där äckliga illröda varianterna som lika gärna skulle kunna vara gjorda på syntetisk väg. Som synd är lyckas jag aldrig få dom att växa till som mor min får, problemet är (iallafall det jag skyller på) att övervintringen skola vara ljus och sval. Det får man icke till i lägenhet. Men små skott ger jag bort till vänner och de växer tydligen och frodas. Hey, tant Kat.

- "Du ha riktiga kvinnofötter" fick jag till min förvåning höra av en karl en gång. Förvånad ty de är en av mina svaga punkter. De ser ut under som om jag går barfota året om, trots att de alltsomoftast utsätts för diverse behandling. Men han framhärdade att det är kvinnligt. Inga är gladare än mina fötter. Undrar om han är fotfetischist?

- Jag jobbar på att byta lite miljö och i sommar bege mig till kungliga hufvudstaden för att premiärarbeta som underläkare. Kan vara så att det finns en intervju inbokad. Håll tummarna!

- Eder Kat är totalt inkapabel att hålla ordning på saker i hemmet, att liksom lägga tillbaka grejjorna där de hör hemma. Det resulterar i ett stökigt sovrum framförallt. Ty ett stökigt kök innebär ett smutsigt kök. Och smuts kan jag inte riktigt leva med. Tror kanske att fyra somrar som städerska på lasarett har satt sina spår. Jag gillar skinande ytor och tandkrämsfläckar på kranar torkas bort så fort jag ser dom, även hos andra. Jag är helt klart "untidy but clean".

- Jag ser faktiskt oftast det positiva i det mesta. Så till den milda grad att jag ibland blir irriterad på mig själv. Men inget blir ju roligare om man är neggo, rajt?

- På städtemat kan jag meddela att jag har någon sorts knasig böjelse då jag kan rengöra även de äckligaste avloppen med en enorm känsla av tillfredställelse. För en middag gör jag det även hos andra.

Sådärja. Vet inte riktigt om det där gav en rättvis bild av mig, men who cares! Sju sanningar var det iallafall.

Jag utmanar Fru K, Johanna, Hanna, Dr Wannabe, Elin, Abbes pappa, Doktoranden!

And some lovely shoes

De är underbara. De går att dansa i en hel natt. De får komplimanger hela tiden. De är mina.

Från bugg till prostator

Ja. Jag har inte så mycket mer att säga mer än att det denna vecka blivit dags för urologi. Jag är inte swept away kan man säga. Men att killen med gitarr och ryckande dansmoves som bara blir bättre och bättre genom låten är vår ÖL, det är ju en liten ljusglimt iallafall. Tralallalla.

Psykbryt, o come what may...

...när jag behövde bli mycket besviken på tre personer ikväll brast det. En fördämning jag inte trodde var så laddad. Uppdämt. Min emotionellt inkontinenta sida visade sig och L1 fick liksom trösta. Vi skrattade och grät om vartannat. Sedan traskade vi in till de andra igen och då hade L2 ställt fram en öl till mig. Med orden: den är betald. Lätta på trycket var tydligen det som behövdes. Jag vägrar låta ditten och datten äta upp mig och min lekamen samt psyke men det där naggandet kan jag tydligen inte hindra. Skickar litet tacksms på vägen hem i regnet. Och svaret gör mig tårögd igen, att jag är fantastisk. Hallå? Det är ju ni angels som är det.


Livet livet.

Regn, du förstör min plan

Projektet att röra på fläsket genom en promenad till torget sket sig. Tror jag. Det regnar ju asmycket och soffan och flanellpyjamasen känns som ett mer lockande alternativ. Har faktiskt till och med varit en duktig student genom att faktiskt läsa urologikompendiet som skulle gås igenom till imorgon. Men det hjälper ju inte projektet muffin go to hell (tack Mård för den ypperliga formuleringen) så vidare värst mycket. Kanske får jag traska ut ändå. Iklädd goretex och stövlar.

Kluven mitt i tu av olika odefinierbara anledningar

Denna kurs tar på krafterna för det första. Spenderar så mycket tid på Sahlis och dess omgivningar att jag kunnat använda samma privata kläder varje dag denna vecka, eftersom jag byter om till pyjamas om dagarna. Rätt så smidigt iallafall. Men någon ork eller lust att studera, alltså öppna kirurgiboken finns ju inte. Vad ska jag läsa? Hur ska jag studera? Får känslan av att jag lär mig det jag ska lära mig ändå, genom att vara en engagerad kandis om dagarna. Kan det stämma?

På det lite mer personliga planet är jag lättad. Tror jag. Intalar jag mig.

Brogyllens olivbröd med bregott på borde alla få testa by the way.

Tvål vs tandkräm- same shit?

Eh. Två heldagar i skolan/sjukhuset/whatever vi nu kallar detta som kallas klin plus jour efter det med hemkomst runt denna sena timma har resulterat i att eder Kat är småtrött. Jag satte precis tvål på tandborsten och började borsta. Det var det värsta...

Men sedan får jag ju skylla mig själv lite, för gårdagens jour var alldeles egenfixad och bestod i att jag traskade runt med Dr L från i somras, om ni minns hon som hjälpte mig ur panikbäbisslutarandasochjagfåringenhjälpavsköterskan-situationen. Fick hjälpa till med att söva lite barn och liknande doningar.

Skulle kunna skriva mer om detta. Men ack. Det smakar tvål i munnen.

Velour i mina tankar

Mm, började dagen med frukost på Con Leche tillsammans med J. Allt för att ladda för en shoppingtur utan dess like, trodde jag i min enfald. Jag behöver både nya vinterskor och en varm jacka. Puh för plånboken. Men idag blev det billigt. Vi avverkade i stort sett varenda skobutik av rang, och ett par utan också för den delen. Men felet var att jag provade dessa underbara kängor på Velour. I svart skall tilläggas. De är underbara. Skinnet är mjukt och följsamt och hantverket är ett faktum. Mina fötter jublar. Men att lägga en summa stor som en hyra på dom går ju inte. Jag sörjer.