....how depressing...

Här sitter jag med en pizza och en flaska rött. Kändes som det enda rätta, men hur deprimerande är inte jag?

Femtio män i frack som sjunger ljuvligt

On the other side tji fick hon

Imorgon blir det dags att byta sida igen. Sitta där på andra sidan skrivbordet eller vad det nu blir. Inte vara den som ställer frågorna. Utan vara i underläge. Jag vet inte vad som ska hända. Hoppas att min känsla av att vara ifrågasatt kan försvinna snart. Egentligen var det vara en människa som gjort det, men det är svårt att släppa. En oprofessionell j**el. Å andra sidan bävar jag lite för andra saker. Nu är jag kryptisk, men det får ni ta. Vissa vet. Andra inte. Så är det här i livet.

För övrigt så var det troligtvis ingen app. Kanske en rupturerad ovarialcysta med peritonitretning. Check.

En novis på kirurgi tolkar muscular defense...

Temat på denna vecka är utlokalisering på mindre sjukhus. Ni vet, man går upp ännu tidigare och gör akuten halvt osäker på stället. Vi i min grupp har ju lyckats med att i stort sett inte alls ha lärt oss någon "vanlig kirurgi" än fast vi är igenom halva kursen. Men med ypperlig handledning så går det ju! Och bannemej, jag tror att jag har hittat min första app (blindtarmen alltså...). Lite oklassiskt ställe men desto mer klassiskt muscular defense och släppömhet över Mc Burney's. Håll tummarna, fortsättning följer, tror jag...

Hipp hipp!

Då kören var på rephelg fick syskonen mina som fyller 29 respektive 32 år idag varsin stämsång med texten Ja må de leva i present av mig. Hipp hipp hurra!

Helgen har varit ofantligt trevlig, jag har skrattat så tårarna runnit vid flertalet tillfällen. Hårdträning inför julkonserterna som går av stapeln vid första advent och ett ätande av icke denna världen. Ty vi sjunger och fikar. Så sattes L och jag på att toasta sittningen på lördagkvällen. Galant får jag nog ta och uttrycka mig med tanke på vår absolut helt ringa, obefintliga, förberedelse. Det är en underbar samling människor det ska sägas. Att humorn är på topp gör ju inte saken sämre. Oh, superman. Jag är så glad att jag hittade kören.


Ser att det varit över 10 000 besök på denna egocentrerade sida! Det styrker egot lite extra. Hur som helt är det otroligt roligt.

Every breath you take eller älskade larynx

Där satt den!

Tuben!

Jag gjorde allt alldeles själv. Barnsligt stolt. Jag vet att typ alla lyckas med detta, men jag började tvivla på min egen förmåga. Att för första gången få det där fina koldioxidet i utbyte när jag ventilerar gav mig ett stort fett leende som satt kvar rätt länge. Det krävdes en islänning och 14 timmar på sjukhuset för detta.

"Är det på riktigt eller drömmer jag?"

Gjorde en pre-opbedömning på en patient idag. Så kommer jag in på salen och säger hej. Jag håller masken och undrar om det börjar kännas lite snurrigt nu. Han vill väldigt gärna säga något och jag lyfter på den. "Åh det är ju DU!" uttrycker han, ler, och somnar. Det gjorde min dag. Jag kräver så lite.