Motsats till torsdagen

Idag arbetade jag inkommenderat med dubbelt betalt. Satt alldeles ensam på ett rum med en patient som var stabil. Roligare kan man ju ha det och det verkar som om jag aldrig är nöjd va'? Jag passade iallafall på att tacka dr L för torsdagkvällens hjälp och hon blev glad. Hon hade läst av situationen korrekt så att säga. Man måste ju hjälpas åt, som hon uttryckte sig. Kunde inte sagt det bättre själv.

Schvettigt

Idag kände jag mig mycket liten. Nästan lika liten som min patient på fem månader. Som vi kämpade tillsammans mot rhinoviruset som förpestat luftvägarna. Underbara Dr L kom till undsättning när sköterskan tydligen icke hade tid. Hon var kanske den enda som såg svettdropparna i hårfästet kombinerat med min sammanbitna min med rosor på kinderna. Men så ringde hennes fån och jag hann inte tacka.

På begäran:

Det går bra på jobbet. Doktoranden undrade. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska skriva utan att bli tjatig. Men tre dagar på egen hand har förlöpit utan några större missöden. Det svåraste är kontakten med föräldrar i upplösningstillstånd, kolugna på ytan behöver sannerligen inte betyda att paniken inte är nära. Annars känner jag mig inte så dum längre. Det artar sig skulle vi kunna säga.

Förövrigt så kan jag vara utan det här höststormsvädret som placerat sig över staden.

Nu nu nu?!

Att uppskatta det jag har. Att vara närvarande i vardagen. Att inte tänka att livet börjar sedan. Att acceptera att man kanske inte är felfri varken fysiskt eller medicinskt. Jag slås gång på gång av livets bräcklighet. När en kämpande och stark ung kvinna går bort i cancer blir det så påtagligt som det kan bli. Det kan hända. Det händer. Eller när en annan dito i samma åldersklass drabbas av en stroke, då ska jag ge f*n i att klaga på att jag innehar ett frikort. Det är sån't som händer helt enkelt. En rejäl käftsmäll mot mitt ego är på sin plats. Och jag lever iallafall.

"Kl 05 happened"

Jag har verkligen fått tag på ett perfekt jobb till lilla mig. Det är en rejäl utmaning och ingen dag är den andra lik. Komplikationer kan tillstöta innan man hunnit blinka samtidigt som en liten bäbis första leende gör att Kat smälter fullständigt i nästa sekund. Kliché visst. Men sant. Mina skills i intensivvård blir bättre och bättre med halvdarrig hand och ett leende på läpparna. Och jag har bara drömt mardrömmar om slangar en gång. Men en vecka med endast morgonpass är inte snällt alltså. Inte mot mig ty zombin är inte långt bort if I may say. Nästa vecka vankas kvällspass. Mycket bra.

Fel målgrupp?

Idag valdes det samt hämtades färg på butik i ett sån't där område med samlade butiker av alla de slag som barnfamiljer med kombi åker till för att det är bekvämt att ha allt på ett ställe. Men vi andra dödliga måste alltså åka buss dit. Pekade ut färger och tillbehör. Sedan stod vi där, kombon och jag. Eh. Buss med 15 l färg samt stor rulle skyddspapper. No way. Vi ringde taxi. Fifan så värt. Vi var hemma på tio min. Det kan man ju unna sig när allt annat var gratis.

F**k jante

I kind of rocked medicintentan. Jo vars, så bra har jag aldrig skrivit ever. Det finns hopp trots allt. Och jag tänker vara stolt. Svälla lite extra. Snubblande nära prispallen så att säga. Firar med en jordgubbe och ett kallt glas vitt.