My very public addiction

Detta är väldigt vackert. Facebook och manskör i ett. Hur bra kan det bli?

Framtidstankar med darr på underläppen

Ögonen rinner och jag är hysteriskt trött. Sömnen har inte infunnit sig som den brukar denna veckan. Lite nattsudd men också försök till ordentlig sömn. Det har gått sådär. Det har verkligen varit en lugn vecka i skolan men på något vis har den tagit på krafterna ordentligt. Idag infann sig en känsla jag lite väntat på, lite fruktat, lite önskat. Under föreläsning om hur man hanterar en sepsis (på ickenördsvenska bakterier i blodbanan, blodförgiftning) slog sig känslan ner; jag måste kunna detta. Jag får aldrig stå handfallen om jag ställs inför en sån här patient. Jag måste kunna detta i sömnen, som ett rinnande vatten. Allt som skall göras innan man sätter in sitt älskade Zinacef plus en dos Nebcina, nej se du en dos aminoglykosid har ingen dött av. Nu kan jag inte längre tänka att jag lär mig för tentan, jag vill inte ens tänka så mer. Jag skäms när jag tänker på mina anatomikunskaper, men allt jag mosade in då i min lilla överaktiverade hjärna som var full av kaffe och fylld av avsky för ostkaka (well jag gissar en del förstår...) rann ut så fort det tentaresultatet kom. Med marginal godkänd . Nu vet jag ju knappt vad som är femur och humerus. Panik. Förövrigt inföll dagens roligaste kommentar då föreläsaren pekade ut "Du där i den röda tröjan".

Skrattar så jag gråter på biblioteket

I have seen the rain eller något liknande

Tre år i Göteborg. Jag trivs förträffligt och kunde inte valt en bättre stad. Men det regnar en hel del. Faktiskt mer än vad jag kunnat ana, när man inte tror att det kan falla mer diväteoxid från himlen så öppnar molnen sig lite mer. Idag insåg jag att jag inte ens reflekterar över att det regnar, jag tänker inte ens på att det är irriterande att bli blöt. För vem orkar bli uppjagad över lite duggregn? Eller spöregn när det händer varje dag? Det är bara att bli ett med det. Bli ett. Idag kom regnet med huslig effektivitet. Projekt pimp my Hb kom igång igen och en kålpudding lagades för första gången i mitt liv. Strax ska jag ta ut den andra plåten med vaniljlängder. Detta gjordes samtidigt som jag läste vårdprogram om infektioner i centrala nervsystemet. Nu är jag värd en Long vodka hos AC.

Mäds Mikkelssen slurrrrp

Jag har en inte så hemlig crush på dansken nummer ett. Jag erkänner. Sedan jag först skymtade honom i Reijseholdet (Mordkomissionen) så har jag känt ett litet pirr i magen när jag sett honom i tidning och på televisionen. Det spelar liksom ingen roll vad han gör. Att filmen "Älska mig för evigt" är så hemsk eller att "Efter brylluppet" är så sorgsen men ack så stark. Jag vill ha honom själv. Hohoho.

Veckans...

roligaste ord: fiffikus
antiklimax: att vara så nära att få göra en lumbalpunktion
film: "Korridoren" från 1968 med Per Ragnar
äckligaste: tropiklabs mask- och parasitsamling
kick: att ronda patient för första gången
dryck: öl
insikt: de bästa karlarna ÄR verkligen upptagna
köp: some lovely shoes
stämningshöjare: faecestransplantation...
färg: vit
återkomst: pluggfascisten i mig
besvikelse: lägenheten tillföll inte mig
trevliga: att jag nu ska hämta S på stationen som kommer ända från Luleå

En doft av läder

Jag springer fram och tillbaka mellan avdelningarna, lyssnar och klämmer på patienter. Har nästan helt kommit över stadiet nejnejjagskaintestöradeliggerjuochsoverellerverkadejulitetrötta. Är det positivt eller negativt? Men de flesta försår ju att vi måste lära oss. Mer rassel och ronki åt folket. Måste kanske klargöra att jag frågar om lov först. Ämne uppe på diskussion idag är läkarstudenters hypokondri. Att vara i fasen att faktiskt ha koll på vad som är normalt och inte i status, att känna efter, att hela tiden tolka symptom, mest på en själv, samtidigt som man inte har riktig koll är inte bra för psyket. Detta verkar vara utbrett bland oss. Att faktiskt ifrågasätta professionen trots undersökning känns olustigt.

Förövrigt har jag blivit kär i en väska som inte tillhör mig. Men den är så perfekt. Och luktar så gott.