Everybody but me

Något bör hända snart. Något måste hända snart. Allt känns platt och neutralt, jag behöver action. Jag vill uppleva. Något. Regnvintern gör ingen människa glad. Ge mig inspiration! Inte ens middag med vin eller ytterst trevligt seminarieplugg med semla på Brogyllen får mig över den grådassiga spärren. Tro nu inte att jag är deprimerad eller så, jag är bara allmänt trött på att livet går sin gilla gång. Kanske Du har tips på sånger som fångar den känslan men inger lite pepphopp?

Don't be afraid

Du är väl inte rädd för kvinnan till höger? ->

Lite av varje så att säga

Veckan som gått:

Inga misslyckade blodgaser check
Ett stycke elkonvertering utförd av undertecknad check
Dumförklarad gånger en check
Peppad gånger flera check check check
Bästa jouren på akuten hittills check
Inte så j***la stursk gånger en check
Mitt livs mest obehagliga upplevelse check
Haft en släng av meningit? check
Sovit 13 h i sträck check
Varit horisontell check
Promenerat vid havet i dimma och storm check
Duggat med gött resultat i akutmedicin check
Behövt en karl som kommit med mat check

De olika stadierna av sorg?

Ja, du får klicka för att bli av med blurret och kunna läsa. Fler än jag och E som känner igen oss? Det är alldeles för höga blodtryck och hjärtinfarkter omkring mig på dagarna för att inte tänka på vad man stoppar i sig.

Dunkelidunkelidunk.

Så mår huvudet. Jag brukar mest bli lite trött dagen efter. Jag har pillrat men det har inte hjälpt. Det var så oerhört trevligt att träffa lite long lost kursare igår. Först liten tapasmiddag hos Å och sedan bjöd S på stor födelsedagsfestbaluns. Och där infann sig folk jag inte träffat sedan november. Det kanske inte låter så länge, men det är onekligen lite separationsångest nu när vi delas upp på olika sjukhus, klassen är uppluckrad. Nu ska jag lägga mig i horisontalläge igen. Hur värt är inte det?

Undan från sängen, jag skjuter.

Idag har det HLR:ats (hjärtlungräddats) på låtsas. Hur mycket man vet att det inte alls är på riktigt så infinner sig ändå en liten speedad känsla med ett litet litet adrenalinpåslag. Vi insåg snabbt att 30 kompressioner som är det nya, istället för 15, är ganska många och ganska jobbiga. Jag erkänner att de amerikanska termerna snurrade i huvudet och jag ville gärna säga "push 1 mg of epi" och "clear" istället för "ge 1 mg adrenalin" och "undan från sängen jag skjuter". Men svenska känns faktiskt mer på riktigt. Tror jag måste sluta vara en sådan "ER-junkie". Med armar som spagetti ska jag nu plocka upp akutmedicinboken och läsa om KOL samt Laurells för att en gång för alla lära mig tolka blodgas på riktigt riktigt. Hoppas jag.

"LPK är en Fellini"

Temadagar om hematologi har faktiskt varit riktigt roliga, det trodde jag absolut inte att jag skulle tycka, med tanke på att det är den specialiten som har högst dödlighet inom internmedicinen. Bra handledare, bra diskussioner samt cristabiopsi att åskåda. Men höjdpunkten är Dr N. Man vet inte riktigt om han skämtar eller är allvarlig när han kliver in i vårt grupprum kl 13:00, kastar en blick på tavlan där vi kluddrat hela förmiddagen för att förbereda oss och utbrister "Ni behöver ju inte mig, det är lika bra att gå" och vänder på klacken. Grupp VII sitter kvar smått perplexa och tittar på varandra. Sedan börjar ett nervöst skratt att bubbla fram, tills iaf jag gråter. Han kommer naturligtvis tillbaka. Och kryddar varenda mening med något allmänbildande om Damokles svärd eller "LPK är en Fellini" (läs: 8,5). Och utbrister efter att han demonstrerat hur man palperar fram det bästa stället att sticka benmärgsbiopsin på S: "Nu när du visat rumpan får du visa framfötterna också" och lämnar således över ordet till densamme att presentera nästa fall.