Jag cyklar sicksack mellan sniglarna på asfalten utmed stora bilvägen. Jag cyklar med ansiktet ner i marken för att jag inte ska råka cykla över slemhögarna. Men rätt som det är händer det. Schlaffs. Illamående. På morgonen från ena diket, på kvällen tillbaka igen. Mörka fläckar på asfalten påminner om alla sniglar som fått sätta livet till. Moahaha säger jag tyst för mig själv.
När jag var en liten flicka vägrade jag gå uppför stigen till stugen om det låg en snigel där. Yngsta barnet blev buret. Flera år senare var jag på hajk. Under vindskyddet sov vi gott framtill att jag vaknade på morgonen och observerar, ve och fasa, slem på sovsäcken. Snigelspår som ledde ner i min sköna varma kockong. Panik utbryter.
Jag klarar av mycket, dissektion under anatomin, bajs på jobbet och obduktioner (nåja hjälpligt iallafall). Men sniglar i alla dess former får mig att vilja kräkas. Tydligen är det effektivaste sättet att bli av med dom att skaffa en anka ty de äter sniglar med god aptit.
