Många svåra samtal...

Veckan som gått har innehållit onkologi. Känslorna har stegrat sig under veckan för att idag riktigt riktigt gripa tag i en. Unga, palliativa patienter som skulle kunna vara mina vänner eller jag själv. Vi har samtal om att lämna svåra besked. Om recidiv är värre än första gången man får ett cancerbesked. Om att vara en ärlig men ändå empatisk doktor. Om att finnas där på det sättet just den patienten behöver. När det inte längre finns bot utan hoppet får vara att förbättra livskvalitén, få hoppas på ett extra år eller månad. Blir jag någonsin så duktig att jag kommer kunna formulera mig på rätt sätt? Professor R är en inspirerad herre som växt under denna veckan. Han har klara mål över vad vi behöver veta och delar med sig av historier som vi minns. Om smärta. Om tillfällen där det inte gått som han tänkt. Det grabbar tag i hjärtat. Han sätter punkt och undrar om vi har några frågor. Men klumpen sitter i halsen inte bara på mig. Blanka ögon. Frågorna kommer nog imorgon. Eller nästa vecka.