-" Det är en djävulsk sjukdom jag har! Att just jag skulle drabbas..."- "Vill du ha lite kaffe?"
- "Jaaa."
På jobbet en helt vanlig dag. En helt vanlig konversation mellan mig eller någon annan i personalen och en boende (se nedan för referens). Man hör detta i olika varianter ungefär hela dygnet, man skulle kunna säga konstant. Små sår som knappt syns är livsfarliga av typen jagdörikvällsår. I korridoren tror jag snart att det bildas ett litet men naggande gott dike där denna mkt ångestfyllda människa vandrar fram och tillbaka. Nozinan sätts in i fler doser med resultatet dimmig blick, sluddrande tal, ragglande gång och en människa som knappt orkar sitta upp. "Ni kan väl ta tempen på honom" säger jourhavande ssk. Ehh. Vad sägs om ngt mer anxiolytiskt kanske? säger jag lite försynt, man vill ju inte vara en besserwisser och vad vet jag egentligen? Men ingen lyssnar. För jag är bara en sommarjobbande uska. Det gör ont i mig av detta lidande. Tragikomik.
3 kommentarer:
Ge stackarn lite atarax eller lergigan. Du kan ju det här. Visa de där syrrorna var skåpet ska stå!
;-)
Hej! Va kul att du också har börjat skriva... Vi är visst båda på psyk nu, jag trivs så där. Hur har du det?
dr 8l: atarax var mitt lilla förslag. what about nozinan liksom..don't get it.
anski: ja det är ju inte en psykiatrisk avd utan mer äldreboende för ps sjuka. andra sommaren där. rätt soft men mkt uttröttande...
Skicka en kommentar