Min mor är ganska söt. När jag igår klev in i deras hus, och slängde in väskan i rummet där jag brukar sova låg det en hadduk med chokladbitar på där. Som på hotell. Mer hotellfeeling åt folket känns som ett nytt slagord. Fast jag har väl jobbat på ganska bra när min lilla "låda" till etta blivit utnämnd till KatBat's B&B. Kankse borde börja ta betalt så man har råd med de där j**la 4300 i månaden. Eller så flyttar jag till landshövdingehuset i Majorna. Ge mig en sån lägenhet nu! Plus 10 kvadrat och minus 1000 i månaden. Please. Har insett att läget nog inte är allt. Speciellt inte när tvättstugorna inte gått att ta sig in i på sisådär 2 veckor. Den gula postitlappen som berättar att det tyvärr inte går att boka för tillfället skrattar åt mig när jag går förbi. Tur att man kan paniktvätta på jobbet. Acceptabelt?
Nu över till något helt annat. Står på Vasaplatsen och hör detta ganska vanliga uttryck:
"Åh han är så söt att jag skulle kunna äta upp honom!" Det känns onekligen scäry när någon säger så om ett litet gulligt barn som man egentligen gärna vill hålla i och kanske mysgosa med. Inte äta för tusan. Jag undrar vad de stolta föräldrarna tänker. Blir man glad när någon säger så om ens lilla charmtroll? Eller kommer beskyddarinstinkterna fram. Nejnejnej här ska inte ätas någon. Eller något. Tell me. Ett uttryck som blivit legitimt som inte borde vara det enligt Kat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Då kanske du tycker det här legenderiska filmreplikutbytet är bra:
-You are too precious for words, why I could just... eat you alive!
-Oh no, Margaret! Too young!
Eller som man gärna kastar ur sig med avpassat kraftig stämma när man fått vänta för länge på restaurang:
-Jag är så hungrig så jag kunde äta en servitris(/-ör)!
(På engelska ger det dock en viss ekivok dubbeltydighet - vet inte om det gör något bättre eller sämre dock.)
pfffft!:
vilken film? helt fantastiskt=)
Skicka en kommentar