Jag inser att de flesa av mina senaste skrifter här är en aningens neggo. Egentligen är jag inte så. Eh. Jag hoppas evennerligen att mina kommande små inlägg ska innehålla lite mer, vad ska vi säga, positiva livstrivialiteter istället.Senaste tillskottet i ynket är min, av min alldeles färskutexaminerade sjukgymnastvän L diagnosticerade, plantar fascit. Mm, Kat har ju under cirkus fem veckors tid försökt få bukt med sin ömmande punkt vid hälen som utveckades efter smärre muskelkramp med efterföljande enochenhalvmilspromenad runt Kiruna stad med omnejd, med diverse självmedicinering. Typ med gel av typen "varför behandla hela kroppen" samt diklofenak i mängder, samt if i might say, ergonomiska skor. Det sket sig. Fram till igår. Tydligen var det en solklar en enligt gymnasten. Nu är foten tejpad och hon får mvg. Min dusch med försök att hålla foten utanför iklädd plastpåse får dock gminus.
Jag inser nu att detta ju inte är ynk egentligen, utan snarare smärre lycka. Vem blir inte lycklig av en tejpad hålfot?
4 kommentarer:
Se till att låta foten krya på sig nu. Har du funderat på rullstol?
Well. Så långt har det liksom inte gått/rullat än... Men cykel is the shit!!! I tell ya'.
Tejpade fötter blir man väl alltid glad av, eller? Jag måste dock säga att jag aldrig sett just din variant förut men din vän, sjukgymnasten, vet med all säkerhet vad hon gör (har aldrig hört talas om såna facitplantor eller vad det var).
Tänk på den ökade känsligheten som huden utsätts för som bieffekt av varför-behandla-hela-kroppen-salvorna.
mr99: Hooho, det hade jag liksom inte heller hört talas om, men jag gogglade lite, och se vilken värld som öppnades! Min tejpvariant är guld, det gör liksom inte ont alls längre. Och krämtjofräsen, den har jag gett upp för länge sedan.
Skicka en kommentar