"Opening slap?"

Eller opening snap eller whatever. Blåsljud och diabeteskoma. Eller var det insulinkoma? Jag börjar undra hur mycket som går in i skallen som känns som bomull mot slutet av dagen. Ju mer vi proppar in desto mer förvirrade blir vi. Eller så får jag bara tala för mig själv. Det närmar sig. Folk stannar kvar för känslan av att gå hem och inte veta vad man ska ta sig för är smådryg. Vi sitter kvar i 2 h till och tittar på varandra. Och drar extemt interna medicinarskämt. Slap slap. Vi är förstörda. Men det är nog något gott.