"LPK är en Fellini"

Temadagar om hematologi har faktiskt varit riktigt roliga, det trodde jag absolut inte att jag skulle tycka, med tanke på att det är den specialiten som har högst dödlighet inom internmedicinen. Bra handledare, bra diskussioner samt cristabiopsi att åskåda. Men höjdpunkten är Dr N. Man vet inte riktigt om han skämtar eller är allvarlig när han kliver in i vårt grupprum kl 13:00, kastar en blick på tavlan där vi kluddrat hela förmiddagen för att förbereda oss och utbrister "Ni behöver ju inte mig, det är lika bra att gå" och vänder på klacken. Grupp VII sitter kvar smått perplexa och tittar på varandra. Sedan börjar ett nervöst skratt att bubbla fram, tills iaf jag gråter. Han kommer naturligtvis tillbaka. Och kryddar varenda mening med något allmänbildande om Damokles svärd eller "LPK är en Fellini" (läs: 8,5). Och utbrister efter att han demonstrerat hur man palperar fram det bästa stället att sticka benmärgsbiopsin på S: "Nu när du visat rumpan får du visa framfötterna också" och lämnar således över ordet till densamme att presentera nästa fall.