tisdag 25 november 2008
Komplexitet.
Jag har insett att jag lider av "slutatyckaattjagärsåotroligtduktig"-komplex. Framförallt från föräldrasidan. I can't take it. Men det klart de ska få vara stolta tycker ni kanske. Men jag tycker att det räcker att jag är lite stolt över mig själv en gång i veckan eller så. För egentligen så fattar jag inte vad som är grejjen. De är ju stolta över mina syskon också, I'm well aware. Men jag kan icke ta det. Alls. Berättade inte om jobbet, tänkte det kunde vänta, men en liten fåglisch viskade i deras öra. Snälla Bullen, vad ska jag göra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Know the feeling. Och den kan emellanåt stå en ganska mycket upp i halsen.
Man kan alltid säga ifrån, fast hur gör man det på bästa sätt?
Ett sent grattis till jobbet.
Förstår vad du menar. Min mamma kan ibland bli så glad över saker som inte ens har hänt än/eller bestämts. Att min mormor ringer och gratulerar till jobbet eller utlandsresan. (Icke befintlig).
Märklisch fenomen.
doc: står upp i halsen minst sagt, intresserade får de gärna vara, men säga hur duktig man är, nej tack. har väldigt svårt att förstå hur man ska kunna säga ifrån...
drw: Haha! Ja, fast min farmor hittar på saker istället. den du!
Asch, det är deras jobb att vara stolta ;)
(Allvarligt talat känner jag igen det - morsan slutar aldrig. Å andra sidan, jag hade gärna hört farsan säga det också, men det är omöjligt, så det finns två sidor av alla mynt.)
mårr: i know. Och jag sade det till dom idag, att jag vet att det är deras jobb... lite fint....
OCH jag har inte riktigt tänkt sådär långt, tack för eftertanken... KRAM!
Skicka en kommentar