Cookies för finalen

Jag har precis avverkat mitt sista ordinarie pass med dagpersonalen som jag spenderat sommaren med. Bakade mina chocolate chip cookies så de skulle minnas mig. Nu känns det dock lite tomt. Jag har utvecklats i min yrkesroll, det känner jag. På säkert många olika vis, socialt och kunskapsmässigt. Men det är svårt att sätta fingret på det sannerligen. Framförallt en fantastisk inblick i arbetet på en intensivvårdsavdelning, ur flera yrkeskategoriers vinkel. Jag vet nu att jag har förmågan att arbeta lugnt och sansat i akuta situationer. Jag har skaffat mig en kontakt inom branchen som jag kan ringa om jag vill vara med på några procedurer i framtiden. Det är min första ty jag är inte född i någon läkarfamilj. Känns gott att det finns folk som faktiskt vill " värva någon inför framtiden" som Dr L uttryckte sig. Det är absolut inte omöjligt svarade jag och drömma kan man ju. Tillbaka har jag lovat personalen att komma när de ringer, men kommer jag en dag att återkomma som doc?