Intelligensprövning godkänt

Kan meddela att iallafall en av de laedal-ballonger jag pysslade ihop häromdagen fungerar. För igår, hepp, där står jag och handventilerar under cirkus en kvartus. Vilken känsla. Min hand, en blåsa, ett liv. På kvalificerad övertid, bra dag menar jag.

Reason for Gbg

Ledig dag idag. Återhämtning. Underbara salta bad. To live for.

Att rodda två & iq-test mha Laerdal

Det har återgigen varit helgjobb som gällt för eder usk. Igår när jag trillar in ser jag att det bara står rum fyra efter ett namn, nämligen mitt. Men hum tänker jag, det är väl två små små patienter där minner jag mig. Och mycket riktigt. Det som sades inte skulle hända för vikarier har hänt, jag blir själv på två barn. Tänker till, ska jag acceptera detta? Har jag övertro på min kvalificering nu när det faktiskt känns ok? Hur som, vi var för få personal så det var bara att ta ett djupt andetag och ta rapport på två barn i värmen. Jag hade att göra, det ska sägas. Jag fick organisera och planera för dagens och kvällens händelser som jag inte gjort tidigare. Logistik. En liten bebbe som får ångest av allt slem som sätter sig i tracken och som bajsar med livet som insats (det är ingen ovanlighet på stället kan jag meddela) och ett extuberat barn som vägrade vakna till ordentligt där jag gjorde alla manövrar jag kunde komma på som kunde få henne att sänka sitt pCO2 lite granna bara. Hej och hå nu suger vi lite i näsan och hej och hå nu studsar jag dig lite i sängen. All reaktion jag får är en blick med ena ögat. Jahaja. Maskinern plingar från båda sängarna men jag har kontroll på läget my god! hinner till och med alla kontrollerna i tid. Vill dock meddela att jag är ypperligt tacksam över att ha blivit placerad med en grym sjuksköterska denna helg.

För att ladda för söndagens pass åkte jag och C till havet för ett par dopp och lite stekning. Varmt. Jag klagar icke. Dagens arbete blev att ta hand om två post-op och lära mig föra anestesijournaler, de var för övrigt enklare än ivas egna. Puh. Jag fick lägga om EDA-kateter och nu efter sju veckor börjar jag bli vän med tejparna. Vi har haft våra duster, tejparna, saxen och jag. Sedan är det tydligen väldigt roligt att se en bortkommen med-stud försöka sätta ihop laerdalballonger med alla dess tusen delar. Men, jag bjuder på det. Hoppas de fungerar som de ska nu, annars får jag verkligen skämmas nästa gång det blir akut.

Detta kan vara ett av de tristaste inläggen, men det skrivs på begäran av Mulle. Känn dig hedrad, I followed your wish.

"Nu när du säger det så"

7:06 fredag morgon. Vaknar med ett ryck av att mobilen spelar Koops "Come to me" för mig mitt i min djupaste skönhetssömn. Dolt nummer. Det är sällan någon annan än jobbet. Gulp.
-"Ja det var X från BIVA. Kommer du ihåg att du skulle jobba dag idag istället för kväll?"
-"Ja, nu när du säger det så. "

Jag blir så arg på mig själv. Ena hjärnhalvan har varit väl medveten om bytet, medan den andra hemisfären måste ha motarbetat vetskapen. Ypperligt resultat må jag säga. Hoppar på en spårvagn 7:21 och dräller in på jobbet kl 08:00. En aningen sen kan man säga. Får lite menande blickar av typen denharhäntalla. Men jag gör inte sån't. Jag kommer alltid i tid och har aldrig sjukanmält mig. Jag infinner mig så att säga. Kännde mig efter hela dagen och en känsla av att ha glömt något fanns med mig under hela passet. Men något positivt var att jag fick ha hand om barnet som fick mig att halvt bryta ihop på jobbet förra veckan och igår gick det mycket bättre. Mindre ångest från bebbens sida och jag hade mindre pms. En vinnande kombination tidelooo.

Försök till pondus

Bäbis vaknar, blir arg arg arg, går ner i saturation. Jag går ner i tuben och suger ett antal gånger. Men blir marmorerad i ansiktet. Jag bedömer att hon behöver sedering och larmar sjuksköterskan. En situation jag kan hantera även om adrenalinet strömmar. Missnöjd och orolig moder uttrycker med misstro i rösten: "Om jag vore du skulle jag akutlarma!"

"Men det är JAG som jobbar här" överraskar jag mig själv med att säga. Sköterskan kommer och ger sedering till max. Senare fick jag akutlarma, men det berodde på bradykardi.

I hasorna II

Där står du igen. Samma hållplats som föregående gång. Nu är det någon som ska dö. Mobilen tryckt mot örat. Meningen upprepas gång på gång medan du vändrar omkring och kastar blickar mot allt och alla. Jag viskar obemärkt till min far att han absolut inte ska titta dit. Det sista jag vill är att du ska få syn på mig. Eller oss kanske jag ska säga. Jag tar föräldrarna på frukost på franska kaféet och går lite rundor i affärer innan jag vinkar av päronen och hoppar på spårvagnen till jobbet. Vem upptäcker jag om inte du? Du sitter tre rader framför mig och nu uttalar du ord jag inte ens vill skriva här. Pluggar igen öronen med ipoden. Vill inte höra. Spårvagnen töms ju längre vi åker. Jag uppfattar att du skriker något om att polisen borde hämta dig när vi båda hoppar av. Jag går fort genom kulvertarna. Varför jag valde den vägen? Jag ville skaka av dig. Magen knöt sig på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Jag vill aldrig se dig igen.

I hasorna...

Den första gång jag blir varse dig är en sen kväll i väntan på bussen hem. Jag har hoppat av spårvagnen och där står du. Pratandes i telefon. Det är inga vackra ord du slänger ur dig. "Du ska akta dig jävligt noga. Hör du vad jag säger? Det kan gå illa, illa det säger jag dig" repeteras om och om igen. Jag försöker se opåverkad ut då du slänger arga blickar mot mig. Hela du andas psykos alternativt högsometthus. Eller både och, jag har icke läst psykiatri än. Knutpunkten är allmänt känd för att vara tillhåll för otrevliga människor. Min buss kommer. Tydligen hans också. Min mage knyter sig lite grann då du helt sonika utan att avsluta något samtal med avslutningsfras eller trycka av telefonen lägger ner den i fickan. Du har bara pratat med dig själv, eller mig? hela tiden. Väntar in i det längsta med att trycka stopp. Du hoppar av på samma. Magen knyter sig mer. Jag önskar att jag hade ett annat vapen än mobiltelefonen i fickan ty vägen över parkeringsplatsen känns oändligt lång. Men du svänger av och jag tänker inte på dig på två veckor.

Dream on baby

Sedan jag började jobba har drömmarna kommit tätt. Den första hade temat sladdochslangochrespiratorhärvor. Jag sitter fast och springer och springer, men likt förbannat kommer jag ingenstans. Vad jag flyr ifrån? Ingen aning, pipande medicinpumpar kanske. En annan dröm handlade om att vi skulle öva på att sätta nasal tub på varandra, och jag ställer ju alltid upp som försöksperson så att det... Inatt vaknade jag av att jag tyckte att någon gojsade runt med sugsystem i min kära trakea. Tror att det var en fluga som spelade mig ett spratt.

Jag har haft päronen här i några dagar och blivit både bortskämd och uttröttad. Jag menar, jag gillar dom skarpt men det blir rätt så intensivt. Det var rätt gött att komma iväg till jobbet. Nu taggar jag ner med ett glas rött och en skål popcorn. En smått genialisk kombination eller vad tycker du?

One hour missing

När jag satt och åt frukost tittade jag lite snabbt på klockan. Halv, mycket skönt, en hel timme innan jag behöver ens tänka på att gå till bussen. Slängde en blick till. Halv elva! Hur gick det till? Jag som gick upp kl 9, trodde jag. Måste ha snoozat lite längre än vad jag trodde. Det hängde efter hela dagen. Och soporna lämnade jag i ett berg i hallen. Mumma sangria-apelsiner åt flugorna.

Under arbetspasset ställde jag in mig på att plocka iordning hela vardagsrummet efter målningen, sopsortera, dammsuga och sådant då päronen kommer imorgon. Huvudvärken knackade på. Men vad har hänt? Jo, AC hade fixat allt! Inklusive burit ner lådor och övrigt jox till källaren. Tacksam är bara förnamnet kan jag säga utan att överdriva vidare värst.

Så vet jag att en del undrar hur det ser ut på jobbet, vad jag gör etc. Därför länkar jag nu till en liten film från en blog jag hittade. Och ytterst bra låtval if I may say.

Fifty fifty lite drygt

Inser med småfasa att jag arbetat över hälften av tiden nu. Det är ju nu jag känner att jag kommit in i det, så börjar nedräkningen. Det är helt klart det första jobbet som jag känner så för, att jag inte vill sluta. Visst ska det bli skönt med ledig augusti, det tänker jag icke sticka under stol med. Men jag känner mig priviligierad och stolt över att på arbeta på avdelningen. Kan låta kajko, jag vet. Dagarna flyger förbi och jag blir mer och mer säker på vilken specialité jag ska välja när jag blir stor. Narkos hägrar. Blir inspirerad till tusen av den skickliga personalen. Alla gör sitt yttersta för att barnen med familjer ska få en så dräglig tid som möjligt mitt i allt det svåra. Jag tror och hoppas att det går ganska bra. Även från mitt håll.

Pang.

Cirkus femhundra meter från sjukhuset, klockan 06:25 ljuder ett pang genom den tysta sommarmorgonen. Det är neturligtvis Kat's framdäck som bestämt sig för att strejka. Totalt. Drar fordonet framåt istället och lyckas komma rakt in i ny patientankomst, men ändock i tid. Svettig. Högröd. Då planen för efterjobbettiden är att åka och bada med badmonstret till underläkare F vid samma sjukhus som jag så beger jag mig ut på verkstadsjakt. Den första öppnar 16:30, pfft tänker jag och drar mig vidare mot den av en gammal lärare tipsade verkstaden ett stycke längre bort. Mycket riktigt, utanför källarerkstaden sitter två herrar med varsin Mariestads i handen. Det luktar öl och olja. "Om du kommer tillbaka om en kvart är det fixat." Jag gapar lite smått. Han skulle ha en hundring. Jag kunde i tid möta upp kära F för att cykla till skogssjön.. Det är nog bara i Göteborg det händer. Eller?