Nu nu nu?!

Att uppskatta det jag har. Att vara närvarande i vardagen. Att inte tänka att livet börjar sedan. Att acceptera att man kanske inte är felfri varken fysiskt eller medicinskt. Jag slås gång på gång av livets bräcklighet. När en kämpande och stark ung kvinna går bort i cancer blir det så påtagligt som det kan bli. Det kan hända. Det händer. Eller när en annan dito i samma åldersklass drabbas av en stroke, då ska jag ge f*n i att klaga på att jag innehar ett frikort. Det är sån't som händer helt enkelt. En rejäl käftsmäll mot mitt ego är på sin plats. Och jag lever iallafall.